Det var i mitten av augusti och sommaren började att lida mot sitt slut. Jag visste att höstdepressionen snart skulle nalkas. Det gjorde den varje år. Tiden då allt det abstrakta, färgsprakande i mig skulle bli till en grå massa. Det spelade ingen roll att hösten i sig är vacker. Jag var rädd för den och känslorna den lockade fram i mig.
Jag minns att jag låg i soffan och väntade på att kaffet skulle bryggas färdigt i köket. Funderade lite smått över sätt att tjäna pengar. Jag hade varit sjukskriven en längre tid och sparkontot var inte lika inbjudande som det brukade att vara. På Refunder fick jag erbjudandet om att sätta in hundra kronor på Expekt, för att sedan få 300:- i återbäring. Det är 200:- plus. Inte direkt en förmögenhet. Inte något som egentligen tilltalade mig. Men det fanns fler liknande erbjudanden. Och det var ju i alla fall någonting. Så varför inte?
Att spela bort hundra kronor tog inte särskilt många sekunder. Sen blev det liksom tomt. Ungefär som om jag kysst någon som sedan gått sin väg. Då kom den, vad jag då tyckte var en briljant idé.
”Spelar jag igen så vinner jag säkert.”
Och visst. Trehundra kronor vann jag, vilka jag plockade ut. Nu hade jag gått ytterligare några hundringar plus. Dessutom var det enkelt och ganska kul. Ett försök till kunde det vara värt.
”Ett försök till.”
Om jag kunde vrida tillbaka tiden till då jag låg där i soffan så skulle jag skrika till mig själv att slänga mobilen åt helvete och springa för livet. Förklarat att ”Ett försök till” till slut skulle ha ihjäl allt jag värderade och hade hjärta för i mitt liv. Att jag skulle tänja på min moral och börja begå handlingar jag inte ville stå för. Att jag skulle förlora vänner och en del av min familj. Min värdighet. Få både fysiska och psykiska men. Hamna på psyk. Vilja dö. Men det fanns ingen där som kunde stoppa mig. Där fanns bara jag, höstens bitande andedräkt och spelet Queen.
Jag minns hur ångesten plågade mig när jag hade förlorat min första tusenlapp. I flera dagar drog jag mig för att berätta för någon. Skämdes när jag till slut gjorde det. Jag kände mig så fruktansvärt dum. Vem spelar bort tusen spänn på nätcasino? Inte någon som jag i alla fall.
Att hösten till slut anlände var ett faktum. Likaså att Queen blivit likt en älskare. Jag trodde att vi hade någonting intimt. Bara spelet kunde fylla det tomrum som fanns i mig och jag klandrade mig själv för att ingenting annat, ingenting verkligt, gjorde det. Jag spelade på jobbet, inlåst i badrummet, halva nätterna, på bussen. Överallt. Gömde mig för min familj. Ljög för dem alla. Jag kunde inte värja mig. Queen hade den totala makten över mig och jag lydde. ”En gång till. Tvåhundra till. Storvinsten kommer snart. Jag ska bara spela en gång till.”
Snart kunde jag inte vara utan. Alla mina tankar kretsade kring spelet. Alla mina känslor. Hade någon sagt till mig att de jag älskar mest i livet skulle fara illa på grund av mitt spelande, så skulle jag spelat ändå. Sådan kraft var det i det. Men jag önskar ändå att någon sagt det till mig. Då skulle jag åtminstone förstått att spelet var inte bara min älskare, utan även min familjs värsta fiende. Att jag försummade dem alla.
”Bara en gång till” blev till slut hundratusentals kronor. Pengar som kunde gått till ett fantastiskt sparkonto. Till en ny bil. Till resor eller till vad som helst. Nu gick dem till Malta. Till någon annan som kan åka runt i en fet bil, säkert utan dåligt samvete. Kvar stod jag med ett samvete i bott, en kluven familj, utan vänner och ett arbete där jag inte var helt betrodd.
Queen kunde med sina klara färger, bonusar och storvinster driva förståndet ur mig och få mig att bli en person som jag inte vill stå för att jag är. Det berövade mig min frihet i livet och fick mig att vilja dö. För vad? Vad var egentligen värt att offra för spelets skull? Ingenting. Ändå tog det fram det värsta i mig och fick mig att agera fullkomligt efter dess regler. Det var min herre och jag lydde.
Jag är inte dummare än någon annan. Jag visste att spel om pengar inte är en bra idé. Jag hade en tillvaro att vara stolt över och mål och drömmar som vem som helst. Ändå drabbade detta mig. Att vara inlåst i detta mentala fängelse önskar jag inte ens min värsta fiende.
De viktigaste råden jag kan ge dig som fortfarande kämpar är:
– Var ärlig
– Våga prata om det
– Du är inte ensam
– Sök hjälp, direkt
Game Over har lärt mig så mycket om mig själv. Så mycket om min sjukdom och om livet i sig. Det är utan tvekan det bästa som hänt mig.
