-”För mig är 8 veckor ingenting, så länge vi får ha ett liv tillsammans.”

Här kan du läsa om ett ungt par ifrån en mindre stad i Småland. Niclas har avslutat sin behandling och berättar om vad som hände innan och hur det har varit, att vara inskriven på Game Over. Du får också läsa om hur flickvännen Mia har upplevt den här tiden.

”För mig är 8 veckor ingenting, så länge vi får ha ett liv tillsammans.” -Mia

N. Jag började spela redan när jag var 17 år. Då lämnade jag in oddset och tipset, trots att jag inte hade fyllt 18. På den tiden tyckte jag själv, att jag spelade kontrollerat. Jag flyttade till min första lägenhet, när jag var 19. Där fortsatte jag att spela – skillnaden var att det blev mer och mer på nätet. Det var fortfarande för mindre summor och det fortsatte tills jag var ungefär 22. Då började spelandet eskalera. Jag vet egentligen inte vad som var anledning till att det ökade.  Jag hade ju spelat under ganska många år. Själv ansåg jag fortfarande att jag kunde hålla det under kontroll. Det tror jag nog också att kompisarna tyckte, för mitt spelande var ingen hemlighet. Vi spelade öppet.

Tror du att det har något med ditt idrottsintresse att göra?

N. Idrottsintresset väckte intresset för spel – så var det ju. Annars hade jag nog inte gett mig in på livebetting. Jag hade ju spelat lite poker innan, men det var inte där som pengarna försvann. Jag tror nog att idrottsintresset och att leva i den miljön kan spela roll. Samtidigt tycker jag inte att jag har tappat intresset för idrotten nu, när jag inte längre ska spela. Jag ser charmen med att kolla på fotboll utan att egentligen bry mig om, vad som händer med resultatet. Det är bara roligt att kolla på själva matchen.

N. Fram till 23 pågick spelandet och då kom min första krasch. Jag fick hjälp av mina föräldrar. Villkoret var egentligen bara, att jag lovade att inte göra samma misstag igen. Sedan kom en krasch till efter ungefär ett år. Då fick jag hjälp via socialtjänsten att få träffa en terapeut.

Efter det så flyttade jag till Göteborg. Det gick en tid och så märkte de hemma att det var något konstigt som pågick. Då ringde de och sa att nu vill vi att du kommer hem. Där kom krasch nummer fyra.

Den fjärde kraschen var den första, där Mia var inblandad. (Våren 2016)

Och var kom du ifrån Mia?

M. Jag kom in i bilden i februari 2016. Då började vi höras av och träffas. Jag var med under den krasch som kom i våras. Det började med att Jag blev uppringd av Niclas mamma och syster, som undrade vad som pågick.

N. Avslöjandet kom via en massa brev som uppmärksammades, när de låg i brevlådan. Jag tror att det kan vara syrrans kompis, som hade hört av sig till henne. Jag vet fortfarande inte hur det gick till

M. Men det vet jag. Det var en bekant som pratade med din syster och sa att det är väldigt mycket post i Niclas brevlåda som borde kollas upp. Det känns inte som det står rätt till.

N. Efter telefonsamtalet så satte jag mig i bilen och bara körde och körde. Och så skrev jag ett sms till dig, Mia, på kvällen. Där skrev jag och tackade för tiden, som vi hade haft – inte för att jag tänkte på självmord, utan för att jag inte trodde att Mia skulle stanna kvar med mig.

N. Sedan åkte jag hem och la mig vid klockan sex . Vid sjutiden kom min mamma. Hon var orolig, för jag hade inte svarat på familjens samtal. De hade ringt hela kvällen … och sms:at. Ja, så brakade det ju loss.

Hur mycket om spelandet visste du innan, Mia?

M. Jag hade ju hört ryktesvägen, när vi började träffas. Jag hade ju ingen aning om vem han var innan. Inte en aning, men det var ju folk som sa till mig ”Bara så du vet – han har spelat innan. Så gå inte på det”. Du Niclas, tyckte att det var väldigt jobbigt, att folk sa så. Men jag sa: ”Niclas, jag dömer ju inte dig för att du har spelat. Jag är ju inte felfri jag heller. Du har haft ditt spelande – that´s it. Men jag hoppas att det inte ligger kvar.”

M. Jag visste ju inte mer än så – jag visste inte hur mycket skulder du hade. Det fick jag inte reda på vid den kraschen heller. Jag fick inte veta hur det i verkligheten låg till.

Vad kände du då? Tyckte du att det var lite vågat att satsa på en framtid med en som har spelat på det här viset?

M. Grejen är att jag har alltid tänkt så här – vill man något tillräckligt mycket, så reder man ut det! Men om någon inte vill, så går det inte att hjälpa. Men jag kände ju att du inte ville mig illa. Det handlade inte om det. Du har skadat dig själv.

M. Så när Niclas skrev till mig så tänkte jag ” Men Gud jag tänker inte lämna dig. Du har inte gjort mig illa, utan vi får ju lösa detta. Vi gör vad som krävs.” Det var aldrig något som jag tvekade på.

M. Sen satt du i möte med din pappa och jag fick inte vara involverad i det, för jag behövde inte veta något om det. Jag frågade dig många gånger hur det låg till.

M. Vi fick igång ett sparande. Sedan så började det ganska snabbt igen med ditt spelande. Du flyttade pengar, men jag upptäckte och ifrågasatte det. Jag har ju alltid haft en bra relation med dina föräldrar, så därför så frågade jag dom – ”det var konstigt med den överföringen”. Men Niclas hade svar på det och hans föräldrar hade också svar på det och då kände jag, att jamen då är det ju så. Jag vill ju hjälpa dig att betala av skulden med våra gemensamma pengar. Det är ingen fara – du kan vara skyldig mig de pengarna.

Var det jobbigt för dig N att leva med den lögnen?
N. Ja, lögnen blev jobbigare allteftersom situationen blev mer ohållbar. I början var det så att jag visste att jag ljög – men jag tyckte att det var i ett gott syfte. ”Det kommer inte att bli så farligt det här – jag ska bara fixa till det”. Men så gick det ju längre och längre och jag kände att det här kommer inte att fungera.

N. Men återigen – med erfarenhet från tidigare krascher – blev det ju nästan så till slut, att jag bara gick och väntade. ”Ah, men fan – kom på mig nu då!” Jag har ju aldrig haft styrkan att själv ta första steget och berätta. Det var nästan så att de vid de sista speltillfällena – både för lånade pengar och för de gemensamma pengarna – hade jag redan bestämt mig innan för att torska, så att det skulle vara över.

M. Alla gånger när du hade stoppat posten för att jag inte skulle se påminnelser och annat. Och det fanns många andra tecken på att något var fel – jag kom ju på dig hela tiden. Det där lånet – jag konfronterade dig och frågade vad det var för jävla lån. Men då sa du – ”nej men de skickar ut sådana papper, så att man bara ska kunna acceptera ”. Och det är ju så, man får ju faktiskt sådana erbjudanden i posten. Det är det som är så sjukt.

N. Det kommer att vara ex antal år, innan man blir av med sådana erbjudanden. Det kan gälla lån eller freespins eller bonusinsättningar. Jag får ju fortfarande brev från det bolag som jag lånade av när jag var 23 …. ”du är beviljad detta ….” Det är en sådan grej som har varit känslig innan. Man vet ju inte hur det ska landa. ”Tänk om hon tror att jag spelar, bara för att sådana erbjudanden har kommit ” Det är så många små triggers, som hela tiden återkommer och som är obekväma.

M. Det har ju varit jobbigt för mig, eftersom jag inte har vetat hela sanningen. Hade jag haft information, så hade jag vetat vilka som var gamla långivare och kunnat upptäcka när det kom nya lån in i bilden.  Det blev en ond cirkel. Hade jag fått veta från början, så hade det inte kunnat hålla på till sommaren.

N. Nej, och det var ju ingen utstuderad lögn från min sida, för jag såg inte klart längre. I början kanske jag tänkte ”Vad ska jag säga om jag blir påkommen”. Men nu mot slutet så var det så, att jag kunde handla först och tänka sedan, för att jag tänkte att ”jamen, mitt liv har varit så här”. Nu hör jag ju hur illa lögnen låter att säga, men det har ju verkligen varit min vardag. Det är helt galet.

M. Jo, jag vet ju att du har ljugit mig rätt upp i ansiktet. Alltså bara utan vidare – du bara gör det utan att blinka. Du är stensäker liksom.

N. Nej, man känner inte igen det i sin egen personlighet. Man kan bli rädd för det i efterhand. Men man gör ju allt för att rädda sitt skinn och inte bli påkommen.

Så kom då den slutgiltiga kraschen?

N. Våren och sommaren hade gått. Vi hade rykt ihop flera gånger, när det kom tecken på spel exempelvis via posten. Det närmade sig med ett avslöjande. Sedan kom dagen när jag var på en konsert med Håkan Hellström tillsammans med kompisar. Jag hade redan rätt dålig känsla, för jag visste, att det skulle komma hem post som var ”konstig”. Jag hade ju stenkoll på det. Vi åkte till Göteborg på dagen och vi hade väldigt roligt, men jag kunde inte slappna av för jag visste att avslöjandet var nära. Ja, så satt vi där i en park och drack lite gott och väntade på att konserten skulle börja. Runt omkring satt människor på sina filtar och mådde bra. När det var ungefär en timme kvar av uppträdandet, så fick jag meddelande från dig, Mia. Där skrev du och frågade ”Vad döljer du för mig”? Du skickade bild på räkningar som du hade hittat.

M. Hans syster och jag kollade upp kontona. Det spelar inte någon roll hur mycket pengar det gäller  10 000 eller 5 miljoner. Sedan på söndagen så hade Niclas match och då försökte jag ringa honom, men han svarade inte. Jag åkte hem till hans föräldrar och frågade var han var någonstans? Då hade han lånat deras bil. Jag tänkte ”Satan, nu har han tagit bilen och dragit”. Jag åkte till hans jobb och kollade och då stod bilen utanför. Så stod jag där och väntade. Till slut så kom han ut … men han var inte sig själv, det gick inte att få kontakt med honom.  Han var helt likgiltig ”Det är bättre att du lämnar mig. Det finns ingenting mer att säga, sa han ” Jag svarade, att vi måste sätta oss ner och prata. Det här funkar inte. Sedan åkte Niclas på matchen och då åkte jag till hans syster och svåger. Jag visste att nu måste vi göra någonting, för han kommer inte att komma frivilligt och berätta. Så då bestämde vi att efter matchen skulle svågern sitta utanför på parkeringen och vänta på Niclas tills han var färdig.

Hur tänkte du då när din svåger satt där och väntade på dig?

N. Jag fick panik. Jag blev så chockad … först fattade jag inte varför han var där och varför han hade parkerat precis bredvid min bil. Men sen så begrep jag ju.

M. Du hade ju hotat med att om jag skulle säga något till någon annan, så skulle det vara slut mellan oss. Och då skulle det vara mitt val, att vi aldrig mer skulle träffas.

Var du beredd verkligen att låta Mia gå då?

N. Jag hade nog varit det i värsta fall, om vi inte hade fått hjälp. Alltså man skyddar spelet som sitt eget lilla barn. Särskilt som i mitt fall när man aldrig har berättat tidigare. Jag vet ju hur fel det är och hur bra jag egentligen har det. Jag har bra jobb och hela mitt liv är egentligen bra med kompisar och med innebandyn, syskonen och syskonbarnen.

N. Hade det varit en svagare tjej, så hade jag nog lämnat förhållandet. Och så hade jag fått lov att bearbeta det nu i behandlingen. Kanske hade jag bett om ursäkt och försökt att få henne tillbaka.  Men då, när det hände, så var jag nog beredd att släppa henne – allt för att inte bli konfronterad i det ögonblicket. Jag ville ju bara att de skulle åka, så att jag kunde riva papperen och fortsätta som förut.

M. Det sa du väldigt många gånger, att vi skulle sälja huset och bara strunta i allting.

M. Jag tänkte att det stämmer inte. Han skulle aldrig säga så till mig. Det finns liksom inte på min världskarta. Uppriktigt sagt, så struntade jag fullständigt i vad du sa just då. Jag bara kände att jag måste lösa detta, för annars kommer det att gå åt helvete.

M. När vi satt där hos din syster, så frågade vi ”vad är detta? Vad handlar det om?” Och då sa du till mig, att det fanns större skulder än vad jag hade vetat om. Och så blev du helt förtvivlad. ”Hur ska jag lösa allt det här”?

N. Ja, jag visste ju att allt skulle fram. Kontona skulle redovisas.

M. Så upptäckte jag på kvällen att det fattades konton – de hade han tagit bort själv. Senare på kvällen var du ledsen, för du visste ju att det var sista kvällen som vi skulle gå och lägga oss tillsammans.

N. Sedan var det jobbet på måndagen. Den dagen gick jag runt och tänkte, att det var sista dagen på jobbet. Alltså man får så sjuka tankar. Jag vet inget annat, som kan framkalla sådana tankar. Den ångesten – jag var helt övertygad om att allt gjordes för sista gången. Det är sista gången jag är på mitt kontor, det är sista gången jag hälsar på dessa. Sista gången jag säger något till henne och till honom …. Man är världens sämsta människa. Man tror att ingen kommer att vilja ha kontakt sedan. Självkänslan är ett stort svart hål bara.

M. Den måndagen gick iväg till arbetsuppgifter bara för att jag skulle tänka på annat. Men så kom ju kvällen och då skulle vi vara hos din syster vid halv nio. Först hade vi sagt kl sju – men du ringde och ändrade. Du sa att det inte gick. ” Allvarligt , du måste ta detta nu – sa jag”. Och så kom du 20 över nio och hämtade mig på jobbet.

N. Min syster har ju varit med en gång förut och så är vi syskon, så hon vågade gå på lite hårdare. Jag tror att det blir så med syskon – man har nog lite mer respekt för dom. Oavsett hur kär man är, så tror jag att det blir så.

N. Jag skrev faktiskt till henne – ”snälla kan vi ta det här i morgon” – bara för att jag ville skjuta upp det en dag. Jag visste att det här kommer jag inte att kunna ta mig ur. Men då fick jag bara ett kallt svar. Nu vet jag att det var helt rätt, men då tyckte jag att hon var världens sämsta syrra. Hon skrev till mig – ” Niclas, du lovade oss igår. Antingen gör vi detta nu eller också kan du …..”.

N. Till sist satt vi där igen och föräldrarna hade kommit. Jag så pressad, att jag var tvungen att erkänna hur illa  det var. Men jag ville ju inte ta i det. Jag satt kvar ute i bilen i en halvtimme, medan de andra var därinne i huset. Jag såg dom genom fönstret. Sen pratade jag med Mia innan jag gick in. Därinne hade min syster tagit i och sagt till föräldrarna, att jag måste få hjälp. Det borde jag ha fått redan 6 år tidigare. Man tar sig inte ur detta bara genom att säga att man ska sluta spela.

N. Jag fick lite styrka under samtalet. ”Det kanske är rätt att åka iväg och få hjälp”. Jag sa nog det. Jag var så trött på det här livet. Alla smålögnerna som man har lärt sig att leva med. Men hade man plockat bort hela omgivningen, så hade jag fortfarande inte kunnat tänka mig att åka till ett behandlingshem. Jag har varit helt övertygad om att jag skulle kunna fixa det själv. Och att det inte har med pengarna att göra. Jag ska bara lösa det ena och det andra först, så slutar jag spela sedan.

Hur hittade ni Game Over?

M. Vi gick ut på nätet och googlade när vi insåg, att Niclas hade spelat och att det inte stod rätt till. Vi kollade upp vilka alternativ som fanns. När detta hände på måndagen, så kände vi ju att det här går inte och du sa ju själv, ” jag fixar inte att vara hemma”. Då ringde jag upp till Game Over för att se hur möjligheten, att komma in var. Kunde han komma direkt? Men det var för sent på kvällen, så svaret var att han var välkommen dagen därpå.

Efter det ringde jag till psykakuten, men det var så svårt att komma fram dit. Vi satte oss i bilen och åkte i alla fall. Till slut fick jag kontakt på telefon och sa att vi var på väg dit. Men vi var ju knappt välkomna. Du fick i alla fall stanna om vi hämtade dig senast klockan nio morgonen därpå.

N. På psykakuten var jag nog mest rädd för vad som skulle ske. Men jag vet att om jag hade vaknat mitt i natten, så kunde jag ha tagit bilen och gett mig iväg. Bilen har alltid varit min flyktmöjlighet … den har blivit det i vuxen ålder. Jag vet inte varför. När jag är ledsen då sätter jag mig i bilen och åker runt och kollar på hus. Bilen är min tillflykt där jag kan slå ihjäl en halvtimma. Sätta mig och bara köra. Så det var nog en blandning av det och så att jag inte kunde se någon i ögonen. Hade jag åkt hem så skulle jag fått lov att träffa familjen och då visste jag inte hur jag skulle reagera. Så jag var nog livrädd för hela situationen.

Det var svårt att övertyga personalen på psykakuten om att jag behövde stanna där över natten. Deras krav var att ska jag skulle vara välkommen någonstans dagen därpå och att jag var därifrån till klockan nio på morgonen.

Vad hade du för bild av vart du åkte, när ni sedan var på väg till Linköping?

N. Jag satt och googlade i bilen. Och kom in på Game Overs hemsida och jag läste några intervjuer med sådana som varit i behandling. Och så tittade jag på bilderna och där var jag helt övertygad om att det var fejkat. Att man kan spela pingis och gå på bio … så där får man väl inte göra på ett behandlingshem. Nej, hur ska vi som är där, kunna få ha det så bra? Det är ju vi som har ställt till det liksom.

N. Nej jag trodde att ni bara skrev om aktiviteter och vad man fick göra. Jag trodde inte att det var sant. Det är bara för att locka hit folk. ¨

Vad hade du föreställt dig då Mia?

M. Jag hade inte tänkt någonting – jag visste bara att jag inte kunde hjälpa honom och därför var det tvunget att bli så här. Någon annan måste hjälpa till. Sedan brydde jag mig inte så mycket mer om det just då. Det var bara så skönt att veta, att du skulle få hjälp.

Vi ser er på bilden när ni har parkerat och är på väg till Game Over, hur kände ni er då?

N- Alltså jag vet inte – jag var så lättad över att slippa se mamma och de andra i ögonen. Den första halvtimmen på Game Over blev min frizon. Det kändes som att jag slapp ta i det just då. Det lättade ganska snabbt – men just promenaden från bilen till porten … ja det går ju miljoner tankar genom hjärnan. Jag började tänka katastroftankar … nu har Mia släppt av mig , nu lämnar hon mig. Jag trodde verkligen att hon skulle välja att inte vara kvar när hon nu fått reda på allting.

Fanns den tanken någon gång, Mia?

M- Nej, den tanken fanns aldrig.

Hur kändes det för dig att lämna honom här då?

Det var inte lätt. Just det här att lämna över någon som är så ledsen. Det var jättejobbigt. Men jag visste att det var jag, som hade sett till att han kommit hit och jag ville vara stark hela tiden. Men när vi åkte i bilen så blev det jobbigare och jobbigare ju närmare Linköping vi kom. Och sen när vi hade lämnat honom på rummet då tänkte jag – hur fan ska detta gå`?

Det jobbigaste var att jag lämnade honom, som var så trasig och så hade vi bestämt att han skulle inte få ha telefon. Han skulle vara isolerad. Jag tänkte att ”Bra nu har dom koll på honom – det är inga problem”. Sen skulle vi inte höras den första veckan. Men sen ser jag att han var inne på Facebook och mailade till vår bankman. Och då blev jag arg och tänkte ”vad håller dom på med … han ska väl inte ha sin telefon”. Man har ju den bilden att det ska vara så hårt som möjligt – ta ifrån dom allting så blir dom spelfria. Men idag är jag ju tacksam att du hade din telefon under den här tiden. Det hade ju blivit jobbigt om du inte hade haft den under 8 veckor och så plötsligt skulle du ha den nu när du kommer hem.

N- Promenaden över gräsmattan var hemsk, men det gick väldigt snabbt. Redan de tio första minuterna när vi satt där vid bordet med dig så tänkte jag – fy fan vad jag har väntat på detta. Särskilt för mig som aldrig har pratat om mitt spelande. Det här var ju första gången jag hörde riktiga ord från någon som förstod hur det är med spelandet. Någon som pratade om samma saker som jag satt och tänkte på. Det som jag själv flera gånger har velat säga till mamma och till dig, Mia – men neej … för jag har tänkt att ni skulle se det som bortförklaringar. De tio minuterna när du började prata om att det är vanligt att gömma räkningar och att det är vanligt att socialtjänsten inte förstår, eftersom det finns mycket okunskap bland tjänstemän och politiker. Lögnerna mot anhöriga, fifflandet med kontona, allt det där som alla vi spelare har gjort. Jag blev lugnare ganska snabbt.

N- Ja sen var man ju inne i det. Det var bara att gå ner i ”grottan” och sätta igång. Och humöret fick sig ju en kick uppåt. Jag tänkte – ”shit, här ska jag vara i 8 veckor”. Hur ska jag vara efter dom veckorna. Jag förstod ju att det skulle hända en del. Det hörde man ju på de andra som var där. Jag gick från att ha varit på noll i öppenhet till att vara på hundra på en gång. Man gjorde inget annat än att prata om det.

Hur tänkte du att det skulle bli med 8 veckor utan Niclas hemma?

M- Jag funderade inte så mycket på det då. Jag tyckte nog att det gick ganska bra de där första veckorna. Sen fick jag ju komma hit och hälsa på och det kändes jättebra. Det skulle jag önska alla anhöriga – att bara få vara här. Se vad som görs och vad som sägs. Man lär sig ju jättemycket.

N- Ja, det var min första exponering av en anhörig. Jag tyckte att det var jättejobbigt. Visst var det mysigt och kul att hon kom – men det kom också mycket frågor och det var jobbigt. Hon pratade mycket om det som varit – vad var sant och vad var lögn. Det var en sak att prata om livet som spelare i den skyddade ”grottan”, men nu kom det från M helt plötsligt. Det var första gången, som jag fick lov att vara ärlig och svara på frågorna.

N- Alltså den första helgen som M kom på besök – det var skönt att hon kom men det var också skitjobbigt. Jag sov så gott den natten, när helgen var över. Jag hade klarat av de obekväma frågorna. Jag minns att det var mycket fokus på pengar.

Sen var det ju familjen som skulle komma och det kände jag var en ”jävla nöt” – just det där sveket jag har utsatt dom för. Hur mycket de har räddat mig och ställt upp i alla år. Så det var först när deras anhörigdag kom, som jag kände att det kan kanske bli något bra av det här. Vi kan bli tighta igen. Jag var nästan lite förväntansfull. Där kom vändningen – någonstans kring fyra veckor, när jag var halvvägs i behandlingen.

Hur stor del hade de anhöriga i din behandling, tror du?

N- Jag tror inte jag hade varit där jag är idag, om inte de hade varit med mig på resan. Jag tror inte att jag hade sett fram emot vardagen, som jag gör nu. För de där tankarna rörande anhöriga och vad man har gjort mot dem som man hade innan, de har tagits bitvis under behandlingstiden. Om inte anhörigdagarna hade varit, så hade jag nu stått inför att träffa syskonen första gången och åka hem till föräldrarna för första gången sedan jag for. I värsta fall kanske vi bara hade pratat i telefon under de här veckorna …

N- Nu har det ju blivit steg för steg – du Mia har varit här tre gånger, mamma och pappa två dagar, syskonen en dag. Jag tänker att det underlättar nu när jag kommer hem och ska lämna tryggheten här på Game Over. Men samtidigt är jag peppad till att komma hem för att de anhöriga har varit så involverade. ¨

Att jag bearbetat relationen med de anhöriga, har underlättat behandlingen också. Jag har ju sugit i mig mer kunskap nu på slutet. Den första veckan var sjukt jobbig. Det handlade om mycket känslosamma grejer som rördes upp. Det snurrar runt i huvudet av allt som man tänker på. Man ligger på sitt rum och funderar. Efter 4-5 veckor har man haft besök av sina anhöriga och i mitt fall flickvän, så då börjar det bli lite lugnare med den oron. De sista två veckorna har jag gått till behandlingen nästan med förväntan, för man sitter inte och bara tänker på sitt. Man kan sätta sig in i övningar på ett annat sätt.  Jag var med mer när saker togs upp i behandlingen – innan satt jag mest och tänkte ”Undrar hur de känner? Är de anhöriga oroliga ”. Nej det blev annorlunda – man kunde inse att övningarna låg nära en själv och man ville nästan ta ett block och anteckna. Så hade det inte blivit om jag inte haft besök av anhöriga, för då hade jag känt att rädslan hade funnits kvar. ”Vad säger dom, vad tänker dom?” Jag blev faktiskt fri kan man säga.

N- Och kulmen var när syrran och brorsan kom på besök. Det besöket gick så bra. Då kände jag verkligen, att nu får alla säga vad de vill. Visst känner jag att jag fortfarande har mycket förtroende att jobba igen, men nu förstår och vet de och då kan man börja prata på ett annat sätt.  Så anhöriga är A och O i mitt fall.

Mia, jag tänker på det här med flickvänner som har gråtit och haft så svårt att lämna sin pojkvän här. ”Vi kan inte vara ifrån varandra”. Vad skulle du säga till dom som eventuellt läser det här?

M- För mig är 8 veckor ingenting, så länge vi får ha ett liv tillsammans. Det tycker jag är så himla viktigt, för vissa dagar har det varit skitjobbigt. Det blir ju så. Men då tänker jag, att jag hade inte haft det bättre om han hade varit hemma. Då hade det blivit samma sak igen och det hade vi aldrig orkat med, varken han eller jag. Det är som jag säger – jag är inte säker på att Niclas och jag hade kunnat fortsätta att leva tillsammans, om inte Niclas hade fått hjälp. Jag hade inte orkat med det och han hade inte orkat med det själv heller. Du hade sagt till slut ”nej, jag vill inte att du ska leva i detta”. Man måste någonstans inse, att man måste göra den här resan tillsammans. Man måste tänka på sin sambos bästa. Var mår han som bäst? Och det är också sitt eget bästa man måste tänka på. Nej, det är egentligen inget problem alls. Om man nu har svårt att somna ensam, så får man hitta på en lösning. Själv har jag använt ett extra täcke.

M- Sedan är det ju jättejobbigt första veckan. Det är det jobbigaste – men om man kommer över det så vet man att man klarar det. Och så måste man själv prata om det med andra. Jag har ju inte tagit hjälp av t.ex. kurator eller liknande. Men jag har däremot pratat med vänner, kollegor och föräldrar. Det har varit min terapi att prata med dom och med Niclas. Och så har jag ju varit här och kunnat prata med er. Det har varit guld värt när jag kommit hit och det har funnits möjlighet att prata med någon av er. För är man flickvän så är man flickvän och man får kanske reda på information innan exempelvis föräldrar får veta. Och det kan ju väcka känslor hos föräldrar som tänker ”varför får inte vi reda på det först? Det rör sig ju om vår son?” Det kan vara väldigt svårt att vara flickvän faktiskt. Föräldrarna kanske inte alltid tänker på flickvännen heller. Nu har det inte varit så i mitt fall eftersom alla i familjen har varit väldigt måna om mig. Men man får se upp som flickvän så att man inte börjar tycka synd om sig själv. Utan att man tar den hjälp som man behöver i så fall. Man behöver ju faktiskt prata med någon för det är inte så lätt. Man får heller inte klandra sig själv. Jag har måst tänka att det faktiskt är Niclas ansvar att han har spelat. Jag hade aldrig kunnat stoppa det. Jag kan bara säga ”hej, det är något som inte stämmer här!” Och så det här med att det var jättemycket lögner – det vet både Niclas och jag. Men jag vet ju att Niclas inte har gjort det med flit egentligen. Likadant med det som Niclas sa till mig innan kraschen eller när kraschen hade varit. Man får inte hänga upp sig på det. Det sas när han var så ledsen och förtvivlad att varken han eller jag visste vad vi skulle göra.

 Nu har ju ni kommit långt och behandlingen på Game Over ska avslutas – kan du, Mia, känna att ni börjar på ett blankt blad – dvs att det inte finns något ouppklarat er emellan.  Något som skulle behöva redas ut för att ni ska kunna gå vidare?

M- Nej, jag känner inte så. Det är så mycket som har tagits upp och det har varit bra att sitta här och prata med Larz t.ex. eller med någon av er andra. Det som har varit, har ju handlat om relationen med dina föräldrar. Och det har blivit väldigt, väldigt känsligt. Och så har ju jag varit den som har varit hemma under den här tiden medans du har varit här.

Men ni känner båda att ni har tagit er igenom det här utan att er relation är skadad?

M- Ja, alltså vi är ju mycket starkare som par idag. Vi har ju alltid varit väldigt tighta  Och vi har pratat mycket hemma. Sen är det ju så att man får vara med om så mycket här.

N- Jag hade jättemycket ångest över vad folk skulle säga och hur det skulle gå att vara borta i 8 veckor. Det kommer ju tankar på hur mycket man kommer att skämmas när man t.ex. träffar arbetskamrater och kompisar. Jag valde att gå ut på facebook och berätta och det gav mig direkt stöd från varenda anhörig – både de i bekantskapskretsen och sådana som jag inte har hört av på flera år. De skrev innerligt – dels på facebook och dels i personliga meddelanden ”Det är så jäkla starkt och modigt det du gör. Du kommer att ha alla dina vänner kvar.” Det blir jättemycket peppande och tillsammans med det stöd jag har haft från de anhöriga, så blir det mycket som pushat mig i ryggen. Jag tror att det är jätteviktigt att tänka på det – att det finns så mycket stöd att få hemifrån. Allt hårt arbete kan inte läggas här utan det är viktigt att de där hemma finns med. Och man ska tänka på att stärka upp föräldrar, familj och kompisar medan man är här. Man ska inte spara de kontakterna tills man kommer hem, för jag tror att det kan bli tufft att ta emot vissa saker då. Själv är jag helt övertygad om att jag aldrig hade skrivit något på facebook, om jag inte hade varit här. Jag visste att gör jag det, så sitter jag ändå här på Game Over, i tv-rummet, och det finns folk runtomkring, som jag kan prata med. Den gemenskapen har hjälpt mig vid många beslut, som har tagits under tiden här. Jag hade inte förväntat mig, att man skulle kunna ha det så jäkla trevligt och få så mycket stöd av de andra. Det låter kanske konstigt men vissa av dem känns som om de har blivit vänner för livet. Det är jättemärkligt. Det är också en sådan grej när man läser om det på olika behandlingshems sidor – man tänker det är ju bara fejkat. Jag har ju inget att göra med dom och vad har vi gemensamt? Varför skulle jag vilja lägga tid på att träffa dom sedan efter behandlingen. Nej , jag trodde aldrig det – men personerna jag varit i behandling med har haft stor betydelse. Det är jättekonstigt.

Vad tror ni om framtiden?

N- Jag är sjukt peppad att ta tag i allting. Men jag känner också att det är väldigt viktigt med återbesöksdagarna som kommer efteråt. Just för att bibehålla kontakten. Att mina anhöriga därhemma har kunnat förbereda och fixa och dona, det gör mig ännu mer peppad att komma hem. Fast om man nu inte har någon anhörig, som kan börja att förbereda där hemma, så får det nog vara så. För jag tror att det är viktigt att man fokuserar på behandlingen medan man är här.

Du då Mia?

M- Ja, vi ska ju flytta in i vårt hus som vi håller på och renoverar. Jag hoppas på en bra balans mellan jobb och fritid och att vi fortsätter ha en bra kontakt med er. Min sammanfattning blir att jag tror att vi kommer att få ett bra liv tillsammans.

Här kan du lyssna mer på Niklas:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=106&artikel=6821717

https://bettingtorsken.podbean.com/e/29-bettingtorsken-niclas-aronsson/