Ett samtal med två kvinnor, som har varit på Game Over i behandling och nu vill dela med sig av sina tankar och erfarenheter.

Tycker ni att det finns någon skillnad mellan kvinnors och mäns spelande?

Ja, vi tror att det handlar om en känsla av skam. Kvinnan är oftast ”hjärtat” i familjen. Vi tar på oss rollen, som den som ska vara tryggheten för alla. Det är ju som att familjen skulle var ”mer hotad”, om det är en kvinna som har fastnat i ett missbruk.

Det är nog oftast vi kvinnor själva som tar på oss den rollen. Det kan man ju också se, när det gäller andra missbruk. Vi tror faktiskt att de flesta ser det som att en kvinnlig alkoholist ”är värre” än en manlig.

Det här sättet att tänka sitter i sedan gammalt och det gäller hur andra ser på det och hur vi själva ser på det. Fast egentligen blir nog skadan för familjen densamma, oavsett om det är en man eller en kvinna. Sedan är det nog så generellt, att kvinnor är mer rädda för hur andra människor ser på dom.

Kan ni ge något exempel ur egen erfarenhet, då den här skamkänslan har gjort sig påmind?

Skammen var ju påtaglig, när jag stod vid Jack Vegas-maskinen på krogen. Jag hade ju mina stamställen, där det var möjligt att ”gömma sig ” och där risken för att någon jag kände skulle dyka upp, var liten. Jag sökte mig bl.a. till krogar där det var otroligt många som kom från andra länder. Där var knappt några svenskar och dessutom mest män. De frågade ingenting, utan lät mig stå där i fred. Det är förresten så som man beter sig om man är bland ”riktiga maskinspelare” – man har världens respekt för varandra och stör inte. Det där sitter ju kvar i en även nu när jag inte spelar längre. Jag skulle aldrig gå fram och prata med en som spelar på en maskin. Det gör man inte, för det är det jobbigaste som finns. Man blir vansinnig på den som kommer och stör.

Vad tror ni är de vanligaste spelen bland kvinnor idag?

Vi tror att de flesta spelar på nätet mest. Nät-casino är väl vanligast. Och särskilt kanske om man har spelat ”lättare spel” som bingo på nätet och så bestämmer man sig plötsligt för att prova något annat. Steget är inte långt till att testa casinospel.

Har reklamen någon betydelse – den som speciellt riktar sig till kvinnor, menar jag?

Jo, reklamen är ju verkligen anpassad och där har du ju det där ”ömmande och lite lull lull.” Det är inte, som de mer manligt inriktade inslagen, som i högre grad visar sport och betting! Den reklamen kan uppfattas som lite rå. Det tilltalar inte oss kvinnor på samma sätt. Men däremot skulle man ju lätt kunna fastna för den ”kvinnliga reklamen”. Nu är det ju så många inslag och jag slår per automatik över till andra kanaler, där det inte är så mycket reklam. Jag blir galen på alla erbjudanden, som väller över en.

Tror ni att det hade varit svårare att stå emot om ni inte hade genomgått behandling?

O ja, det hade varit svårt att stå emot om man varit i spelet.

Om man nu går där hemma och funderar på att sitt spelande, vad är det då man undrar över?

Man vill veta, att man inte är ensam. Vanligtvis så tror man, att ”jag är den största jubelidioten och ingen kan förstå vad jag håller på med”. Den där tanken skapar en förtvivlan inom en. Det är ju så, att man inte förstår sig själv heller. Varför gör jag som jag gör? Svaret på den frågan är svårt att greppa.

Det är då man inte ska fundera för mycket, utan söka hjälp med en gång!

Det är faktiskt vår uppmaning till dig som läser det här. Vänta inte! Sök hjälp!

För min del så önskar jag, att jag hade sökt hjälp mycket tidigare. Fast jag kan ju se, att jag var inte i botten riktigt då. Ändå är det ju så, man har tänkt det så många gånger – att man verkligen var i botten, menar jag! Men så gick det ändå vidare lite till och lite till. Fast man kan inte föreställa sig, att det kan blir värre. Men det kan det …

Hur vet man, att det verkligen till sist ”är kört”?

Ja, hur ska man veta att man verkligen har nått sin personliga botten. Det är när man inte vill leva längre. ”Antingen får jag göra något åt det här eller också så vill jag inte leva längre”

Då har det gått så långt, att man förstör för alla – inte bara för sig själv – utan för alla i ens närhet. Det finns ingen livsglädje längre. Så visste vi i alla fall, att botten var nådd. Det fanns inget annat alternativ än att söka hjälp och sluta spela.

När ni väl hade bestämt er – vad hände då?

Problemet är att det är svårt att hitta information om, vart man ska vända sig? Var finns det hjälp att få? Bara det ”grävandet” efter vem man ska ringa, tar ju bort motivationen och så spelar man ännu mer i stället.

”Den sommaren när jag var som längst ner och mådde som sämst, då spelade jag som mest aggressivt… Det vill säga jag satsade större summor. Det blev ”all in”! Fanns det ”2000-tryck” så satsade jag 2000 kr på varje tryck också. Det var ingen idé att det fanns en krona kvar.”

I det läget, så vet man, att om man vinner, så kommer man bara, att spela bort de pengarna också. Så det är blandade känslor, när man förlorar. ”Nu kan jag i alla fall inte spela mer”: ibland var den känslan en ren befrielse. Det blev noll kronor på kontot och inget mer fanns att spela för, då äntligen blev det lugnt! Det var ofta så, att mitt i ångesten över vad som hade hänt, så kändes ändå en lättnad över att inte kunna spela mer.

Har ni några minnen av hur det kunde bli efter en sådan spelomgång?

”Tänk jag hade inte ens pengar kvar till mat, utan fick samla pantburkar på nätterna för, att få ihop pengar så jag kunde överleva.”

I det läget när man är så djupt ner, så är inte de anhöriga inkopplade alls. Nej, i stället bryter man med alla och drar sig undan. Man stänger av och vill inte prata med någon.

Tror ni att det sker en förändring nu när man kan sitta ensam hemma vid sin dator? Ingen ser eller märker vad man gör?

”Jo så är det nog. Skammen kändes mer tydligt tidigare på krogen för att alla kände igen en. Dom såg ju exempelvis hur min son sprang ut och in på spelstället och tjatade ”När kommer du mamma?” Det är klart, att det gjorde så att jag drog mig lite för att gå dit, men spelkänslan drog mig ju ändå tillbaka gång efter gång. Jag vet att jag skämdes jättemånga gånger.”

Vilket spel tror ni att kvinnor spelar mest på idag?

Det är nog på nätet mest. Det har nog tagit över för de allra flesta.

”Nät-casino är stort nu. Jag tror att det är kvinnor, som kanske har börjat med bingo på nätet, som upptäcker och går över till nät-casinon. Det är en lätt övergång. Jag vet för så gjorde jag. Jag började inte med casino-spel, för det kunde jag inte till att börja med.”

Tror ni att det har någon betydelse, att det finns reklam som riktar sig speciellt till kvinnor?

Jo, det tror vi, för där har du ju det där ”ömmande och lite lull-lull”. Inte så hårt och tufft, som i en del andra inslag, där man riktar sig mer till idrottsintresserade män. Man ska ”betta” – det är ju väldigt manligt. Det är lite råare, kan jag uppleva och det tilltalar inte på samma vis. Däremot skulle man kunna fastna på grund av ”den kvinnliga reklamen.”

Det är så himla mycket reklam numera och jag gör så per automatik att jag slår över till andra kanaler, där det inte är reklam. Jag blir galen på all spelreklam – det bara väller ju över en.

Om ni inte varit i behandling och reagerat så starkt som ni gör nu – tror ni att ni då hade blivit påverkade av all den här reklamen?

Ja, om jag varit i spelet – absolut! Då hade jag kunnat börja spela på nätet. Men för vissa så är det ändå så att man söker sig till platser där det finns människor, liv och rörelse – även om man inte ville ha direkt kontakt med någon.

Det är en skillnad, för sitter du på krogen och spelar på en maskin, så kan ju människor komma fram och prata med dig, även om du inte vill. Men om du sitter hemma vid datorn, så kan ingen störa dig. Du behöver ju exempelvis inte svara i telefon. Du behöver inte öppna dörren om grannen kommer och ringer på.

Varför tror ni att spelandet ökar bland kvinnor?

Man kan kanske inte bara skylla på samhället. Men det är klart – en viss betydelse har det, som det är uppbyggt! Idag är det så mycket prestation och prestige i allting. Allt handlar om att prestera och svara upp mot höga krav. ”För mig var det nog så. Jag satte så höga krav på mig själv, så till sist orkade jag inte mer, Allt handlade om prestation.- Och jag är glad att jag inte är ung idag – för jag hade nog kunnat bli spelmissbrukare redan vid 20-årsåldern, om jag varit ung nu i vår tid. Eftersom jag har den läggningen och personligheten också – just att prestera.”

Sedan är det så lätt att gå in på ett nät-spel och prova. Vissa klarar sig – de provar och tycker inte, att det är speciellt roligt. Men andra tycker i stället, att det är FÖR roligt. Och i början har det mycket att göra med, om man vinner eller inte. Det spelar inte så stor roll senare när man sitter fast – men i början har vinsten verkligen en stor betydelse. Fast är man en sådan som lättare fastnar, då fortsätter man – den ena hundralappen efter den andra.

Varför fastnade ni då?

”Det var avkoppling Och så har jag alltid tyckt att det har varit spännande. Och det var det även i början när jag spelade bingo. Fast bingon har jag aldrig sett som ett missbruk, för det handlade om den sociala gemenskapen. Där satt jag aldrig ensam – antingen var jag där med mamma eller med vänner – det var lite olika. Men jag tyckte om det. Jag kan minnas några få gånger då jag åkte till bingon ensam för att få avkoppling – oftast slutade det med att det gick åt mer pengar, än vad jag hade tänkt mig. Men jag kunde aldrig spela så mycket på bingon – jag klarade bara av att spela på två brickor – jag hann inte mer. Och ett spel tar ett tag. Så jag hann inte slösa så mycket pengar. Annat är det hemma vid datorn! Då kan jag trycka obegränsat. Och där kan ett tryck kosta lika mycket som en hel bingokväll.”

Vad tror ni att kvinnor, som läser det här, vill veta?

Vi tror att det är främst två saker som är viktiga att berätta:

• Du är inte ensam! Det är många som gör samma misstag som du.
• Vart vänder man sig om man vill ha hjälp?

Just det där med, att man känner sig så ensam och man tänker att man är en stor jubelidiot! Ingen kan vara så dum som jag. Det finns ingen som kommer att förstå det här!

Nej just det – ingen förstår vad jag håller på med. När man tänker så, bir man alldeles förtvivlad! Så förtvivlad!

Det är egentligen alldeles obegripligt för en själv också. Man vet ju att det är så fel och ändå kan man inte sätta stopp. Varför gör man det, som man egentligen inte vill!?

Det är något som man inte kan greppa!
D

et är nog så att man inte ska fundera så mycket – utan man ska söka hjälp med en gång. Det är nog den uppmaning, som vi ska ge – sök hjälp med en gång.

Många säger att man måste nå sin personliga botten först, innan man söker hjälp – vad säger ni om det?

Jo, det är många gånger, som man har tänkt att man var i botten. Man har verkligen känt att man är där! Men det blir bara ännu värre, trots att man inte kan föreställa sig att det kan bli det..

Men hur ska man då veta när man verkligen är i botten?

”För mig var det, när jag inte ville leva längre. Jag gick och tänkte på det och jag gjorde också ett försök att avsluta livet. På sommaren så tänkte jag att nu kan det inte bli värre, jag måste börja kravla mig upp … ändå var det den sommaren som jag spelade som värst. Större summor och ”mer aggressivt”. Och då kände jag till slut, att nu går inte det här längre. Nu söker jag hjälp annars är det slut – för jag kan inte gå så här. Så kände jag verkligen – jag förstör för alla. För alla i min närhet och för barnen. Jag kände ingen livsglädje – den fanns bara inte. Då nådde jag min botten och det fanns inget annat alternativ än, att söka hjälp och sluta spela! Så kom det sig, att jag sökte hjälp hos socialtjänsten.”

När man väl bestämt sig – vad blir då nästa steg?

Ett problem kan vara att hitta information om vem man ska vända sig till? Det är en sådan hög tröskel, att ta sig över och det grävandet efter telefonnummer och kontakter, kan göra att man i stället stänger av helt. Slutresultatet blir att man går och spelar ännu mer.

Och då spelar man ”fullt ut” – då är det inga små summor längre – allt är skit samma. Man tänker, att det är ingen idé, att det finns en krona kvar.

I det läget blir man inte glad för en vinst heller. Man vet att om man vinner, så kommer spelandet att fortsätta och det vill man egentligen inte! Så det kan vara en blandad känsla när man förlorar. Besvikelse men också en stor dos lättnad. Det kan rent av vara en väldig befrielse, att det är 0 kronor på kontot.

Svaret på din fråga är väl annars, att man kontaktar kommunens socialtjänst, för att få reda på vem som har ansvar för att hjälpa spelare.

Det är synd att det inte finns enklare vägar att få information om, vart man vänder sig. För man är ju så nere i botten. Och om man inte får hjälp efter det första samtalet, så kan måendet falla ner totalt i botten. Det kan vara väldigt tungt att lyfta luren och slå det där numret. Vilken kraft det krävs. Ja, det kan gå ett halvår innan man kommer sig för att ringa och söka hjälp.

Vad får spelandet för konsekvenser?

Har man barn så påverkas de mycket om mamma spelar. Det spelar ingen roll vilken ålder de är i. Det kan ju till och med gå så illa, att myndigheterna griper in och placerar barnen i en fosterfamilj. Det måste man nog vara medveten om. Och är man då ensamstående, så är man extra utsatt. Man kan ju spela bort bostad, arbete och familj. Så det handlar inte bara om hur stora summor i pengar, som försvinner på grund av spelandet!

När det gäller en själv, så är ångesten det värsta.

Ångesten under själva spelet är hanterbar – spelet i sig gör ju att man inte känner någonting. Inte ett smack. Glädjen över att vinna finns inte heller – det enda man tänker vid en vinst är ”skönt, då kan jag sitta här ett tag till”. Man visste ju att man skulle spela bort pengarna i alla fall. Man försökte ibland prata med sig själv – ”jamen nu har du ju vunnit så och så mycket, då kan du ju ge sonen hans körkort – du kan göra det och du kan göra det”. Alltså man tänkte igenom alla scenarier i huvudet. Och oftast handlade det om vad man kunde ge till andra – inte vad man skulle köpa till sig själv. Och likt förbannat gick man och satte sig igen och spelade vidare. Tänkte ”2000 kr har jag råd med – nu när jag ändå vann så och så mycket”. Alltid likadant. När de pengarna var borta, så tog man 2000 till för att återställa vinsten genom att ”vinna tillbaka”. Och så 2000 till … till sist sprack ju uträkningen helt, gällande vad vinstpengarna skulle användas till. Allting gick åt helskotta. Och även om det blev vinst en gång till och resultatet kom tillbaka till samma summa, så kunde det börja om och samma dumhet hände igen. Alltså, man fattar inte hur hjärnan fungerar.

Vad gör det med dig, att du handlar så gång på gång?

Det värsta är, att man tappar sin självkänsla och att hitta tillbaka till den är det svåraste. Ja, för man tycker så fruktansvärt illa om sig själv. Det är ett självförakt som tar lång tid att få bort.

Man känner sig som om man inte vore värd en chokladbit en gång. Och likadant om man blir bjuden någonstans. Då tänker man att ”varför ska jag gå dit – jag är väl inte värd att bjudas in.”

”Ett exempel på en sådan konsekvens märkte jag av förra helgen. Då ringde en god vän till mig och sa: – Ska du följa med och handla? Hon har ju bil och hon är så himla snäll.

Så jag sa: – Ja. Det gör jag gärna, för då kan jag köpa kattsand. Ja så följde jag med och så gick vi därinne på Miro och då sa hon: – VI går och tar en lunch.

Och jag svarade: – Eehh näee – du får gärna ta det men jag tar en kopp kaffe. – Jamen du är väl hungrig du också, svarade hon. – Jamen jag äter när jag kommer hem för jag har faktiskt inte råd. Jag har inte pengar till det.

Hela den situationen blev skitjobbig. Det är svårt, att aldrig kunna göra det där spontana. Det är en konsekvens, som är så jobbig. Jag, som alltid har varit ekonomiskt oberoende.

Och även om jag ibland har haft pengar, så tar jag mig inte råd. Det känns som, att jag inte är värd det. Nej, i stället vänder jag på varje krona.”

Och så är var det under spelandet också. Man drog in på allt. En hundralapp fick hellre gå till spel än till att köpa tvättmedel eller kaffe. Och den där känslan är jättesvårt att bli av med nu efteråt.

”Det enda som är absolut omöjligt för mig att acceptera – och det har jag lovat mig själv – är att aldrig köpa begagnade kläder på loppis eller myrorna eller liknande. Skulle jag göra det, så kommer jag att känna det som, att jag har degraderat mig ner till noll. Aldrig alltså! Det finns inte i min värld. Det skulle kännas som att jag slår på mig själv. Då går jag hellre utan kläder. Men jag handlar ju förstås på rea. Fast jag blir bättre. Ibland när jag går till affären och blir sugen på glass, så tänker jag: – Nej, det har jag inte råd med… men så tänker jag: jo det har jag visst! Jag tar mig råd! ”
Det här är något som vi är medvetna om och jobbar med, för annars så kommer det att förgöra oss. Det är svårt att hitta tillbaka till sitt egenvärde. Det här har även med synen på pengar att göra. Även om man har begränsat med pengar, så måste man ibland gå utanför ramarna. Man måste få unna sig något och känna att man lever.

Finns det fler konsekvenser som ni har märkt av?

Ja, vi kan märka, att vi fortfarande skjuter på vissa saker. Om det till exempel är någon myndighet, som ska kontaktas. ”Det kan jag hålla på och skjuta upp länge – det är modet som sviker, för jag är så rädd, att jag ska bli ”omkullkastad”. Man får ett ”katastroftänk” som kommer igång väldigt lätt. Fast man vet att det inte blir så och man får försöka, att tala med sig själv Men snälla du…”

Tror ni att det är skillnad på hur kvinnor och män tar till sig en behandling?

Jag tror att män beter sig på ett annat sätt. Jag själv sitter med så mycket skuld och skam – men det verkar som om män har lättare att säga ” det där har hänt … Nu gör jag något åt det och sedan går de vidare. Män har lättare att säga som det är.
Vi kvinnor tänker och känner för mycket och gör det svårare än vad det är många gånger. Skammen sitter nog också djupare hos kvinnor.

Att komma igenom den känslan av skam, underlättar för att man ska må bättre och lyckas med sin behandling. Man ska inte bry sig så mycket om vad andra ska tänka. T ex på jobbet så blir frågan: ”Vad ska chefen tycka”. Skitsnack kan ju komma igång och man är försiktig med vad man lämnar ut. Men det har blivit lättare när man varit här i behandling. Jag vet när jag fick frågan om jag ville vara med på bild? Då tänkte jag ”nej, nej – tänk om någon ser och känner igen mig. Fast nu bryr jag mig inte längre. Om någon skulle se mig och fråga något, så skulle jag säga som det är – fast inte med så många detaljer.”

Tror ni att det skulle bli en bättre behandling, om man kom till en grupp med bara kvinnor?

Nej det tror vi inte. Inte när det gäller spelberoende, Det här handlar om hela familjesituationen och för mig har det varit viktigt att få ventilera saker även med män. För vi tänker så olika. Vi känner kanske likadant, men när det gäller tankarna, då skiljer det sig många gånger åt.

Jag tror att man var mer orolig för det där innan behandlingen hade startat. Sedan tycker man att det kan bli mycket ”input”, som hjälper en att få nya insikter och tankar. Plötsligt kanske man ser saker på ett annorlunda sätt.

I en grupp med bara kvinnor kan det också bli en fråga om prestige. Det är svårt att orka med. Det kan också bli mer ältande. Kvinnor kan vara väldigt elaka mot varandra. Och många av oss är ju dominanta. Vi är ju inte precis rädda för att kliva fram och ta plats. Nej, det är nog bra med en blandad grupp. Inga krusiduller … Eller prata runt … eller börja rota för mycket. Det är oftast inte det man är ute efter.

Vad tror ni om att det är skilda åldrar på dem, som är med i en behandlingsgrupp?

Har det någon betydelse? Ja kanske, i så fall tycker vi, att det är bra med mixade åldrar. Man har olika erfarenheter och är i olika stadier i livet. Och det kan vara bra, att de yngre får höra hur det kan bli. De kanske kan göra något åt utvecklingen, innan det går så långt som det gjorde för oss. Man delar med sig till varandra och berättar om vad spelandet har ställt till med. Kanske leder det till, att de andra tar chansen, att bygga upp och behålla ett bra liv.

Tror ni att det går att lyckas bli spelfri utan att gå genom en behandling?

Nej, det är svårt. Man har ju försökt så många gånger!

Man behöver folk som kan förklara vissa saker … Man får så mycket frågor i sitt huvud. Det kan bli så, att man tvivlar mycket på både sitt intellekt och på sina känslor. Man får inte till någon koppling. Fast egentligen vet man ju … Så nej, vi skulle inte ha klarat av det själva. Kanske hade vi inte ens suttit här om vi inte fått hjälp.

”Men det finns ju de, som klarar av det! Ett exempel är faktiskt min mamma. Jag minns ett tillfälle då hon och jag hade varit och spelat Bingo tillsammans och vi hade förlorat ganska mycket. Sedan satt vi på kvällen och då sa hon: – Nämen, vi kanske ska åka tillbaka till Bingon och se om det går bättre en andra omgång… Jag hängde bara på. När vi till sist åkte hem så sa hon: – Nä vet du, jag kommer aldrig mer att spela bingo. Och hon gjorde faktiskt aldrig det mer, trots att hennes vänner ringde och försökte lura med henne flera gånger. Men nej, hon klarade det!

Nåja, hon var nog inte så långt ner i sitt spelande som vi, för principfasta det är ju egentligen vi med. Om man säger att man ska genomföra någonting, så blir det oftast så. Men det här med spelandet var för svårt att bryta.”

”Hade jag inte fått domen från förvaltningsrätten, som gav mig rätt till behandling, trots att kommunen sagt nej från början, så hade jag inte orkat med. Jag var ju på bristningsgränsen när jag kom till Game Over. Nej, jag hade inte klarat det. Jag hade inte suttit här – det vet jag.”

Så vad blir er avslutande hälsning till någon som kanske läser det här och känner igen sig i det ni har berättat?

Tveka inte – sök hjälp på en gång. När du tänker tanken, så ta tag i det! Om det så är mitt i natten!