Intervju med John, 50 +, som har sin bakgrund i den romska kulturen.
Vilka är dina första minnen som har med spel att göra?
Mina första spelminnen var när min pappa spelade hemma med sina vänner och släktingar. Det var ganska höga belopp som satsades på den tiden. Och det man spelade var mest poker som jag kommer ihåg det. Men man spelade även på ”enarmade banditer” när dom kom. Det har jag minnen ifrå. Min pappa var en storspelare och även mina farbröder spelade mycket.
Travbanor kommer jag också ihåg. Den första gången så åkte vi ut till Mantorp, jag tror det var 1967. Då var jag 13 år. Med på utflykten var min farmor och farfar, min far och mina kusiner. Och det var där som jag började att spela på egen hand. Det var för ganska små pengar , kanske 2 och 5 kronor. Jag fick pengar av min far och spelade själv för dom
Sen var det också så att jag spelade bingo på kvällarna och även vid banditerna kunde vi stå hela eftermiddagar och spela enkronor. Det här var ju på 60 talet.
Jo, jag kommer ihåg att man kunde vinna – jag minns att jag vann 100 kr. Det högsta man kunde vinna var 300 kr på den tiden och det var ju rätt så mycket för mig som inte var så gammal.
Vad gjorde du med pengarna som du vann?
Jag gjorde nog inget speciellt, utan redan på den tiden så gick pengarna nog åt direkt igen. Nej, vi stod där min pappa och jag vid maskinerna . Vi var på banken och hämtade såna där rör med enkronor i som vi hade kommer jag ihåg. Och så väldigt mycket pokerspel – också när vi åkte ut på campingar och så. När han då träffade vänner så var det ofta kortspel på kvällarna. Det var deras sätt att umgås på. Det har jag starka minnen ifrån.
Hur uppfattade du det?
Det uppfattades som något positivt, det hör ju ihop med kulturen. Många hade rykte om sig att vara duktiga spelare och det gällde också min pappa. Han var känd som en skicklig pokerspelare, inte bara bland romer utan också bland andra pokerspelare i Sverige. Men det är klart han gick väl med förlust ibland han också. Överallt dit man kom, så visste folk om det och det finns personer än idag, som tar upp det där att han var duktig.
Vad fick du för bild av det hela?
Ja, man såg ju på när dom spelade. Man fick del av den där spänningen även fast man inte var med själv på den tiden. Jag vet ju att när jag började spela poker också, så kunde vi spela sån där poängpoker med 50 eller 100 kr som insats. Det här var på 70.taler och det var mest tillsammans med släkten. Vi kunde samlas, min faster och alla de andra, och så sitta hela kvällar och nätter och spela. Man kunde vinna 600 och det var ju rätt mycket då, så det är klart att det var roligt. Spänningen kände man ju och så försökte man bli så duktig som möjligt.
Fick du beröm av de andra när du började bli en ”duktig spelare”?
Jaa, jag blev duktig -. Kanske inte lika duktig som min far – men jag är rätt duktig på vanlig slagpoker och jag gillade att bluffa mycket. Det var ju en extra kick om man kunde ta hem en pott på en bluff.
Det jag kommer ihåg när de satt och spelade var att det kunde ju bli osämja ibland. Dom anklagade bl.a. farsan för att fuska. Och så var det några som tappade humöret där och då höjdes ju potterna, för att alla skulle ha en chans att vinna tillbaka pengar. Ja, de kunde bli osams. Min farfar hade ett hett temperament.
Jag började alltså spela på travet och då var jag 13-.14 år. Sen så flyttade min far till Stockholm och då var jag mycket och hälsade på och vi åkte till Solvalla varenda tävlingsdag. Det var ju även andra släktingar som kom upp, men vi två åkte varje tävlingsdag och det var väl då jag fick riktigt smak på det här med hästar , Och så hade jag nybörjartur och vann i början. Jag spelade väl för alldeles för mycket redan på den tiden -. Men jag fick ju pengar av min far att spela för, så jag hade aldrig några problem ekonomiskt. Han uppmuntrade mig att vara med och han tyckte att det var roligt att ha mig med. Vi hade ju sällskap och vi kunde till och med åka ända upp till Norrland och spela på hästar. Och så åkte vi hem nästa dag om det var travdag på Mantorp till exempel. Man planerade dom där bilresorna efter travbanorna och deras tävlingsdagar kan man säga.
År efter år åkte man runt efter travbanornas tävlingar. Det var en sorts gemenskap för man träffade ju bekanta och vänner på det sättet. Och för mig blev ju det här det normala – jag har aldrig stannat upp tänkt efter om det var bra eller inte. Och jag hade väl någorlunda kontroll på mitt spelande vid den tiden. Men visst kunde jag spela bort alla pengar jag hade. Men då fick jag ge mig iväg ut och handla eller vandla på nåt annat sätt. Och så hade jag ju då en far, som hade det bra ställt, så att han skickade gärna pengar till mig.
Fastnade alla dina syskon i spelande eller var det bara du?
Nej, det är bara jag som har fastnat i det här missbruket. Vi var sex syskon – men bara jag har fastnat i spel. Dom andra har spelat lite grand, men det är bara jag som har fastnat i missbruk. Men jag har ju aldrig sett mig som en missbrukare innan jag började här. Man har ju aldrig tänkt i dom banorna.
Hur såg du på dig själv då – som en storspelare?
Jaa, det får man nog säga. De sista åren så höjdes ju insatserna. Jag kunde spela en 10 -15 000 på ett travlopp. Det är ju lite speciellt det där mellan spelare – du får högre status om du satsar stora belopp. Och då får du ju även spänningen och kickarna utav det. Även när man varit på casino. Det ger enorma kickar. Det går inte att förklara. På något konstigt sätt så är det en speciell känsla även om du förlorar, när du är på casino. Det är en slags kick som du får bara av att vara i den miljön .
Har du haft tanken att du kan spela tillbaka de pengar som du förlorat?
Mmmm, det är ju så att jag har varit med och vunnit sexsiffriga belopp. Och har man en gång gjort det så vet man att det går att vända trenden och komma på plus genom spelet. Det bara gäller att komma in i rätt flyt! Man vet ju att det kan gå på 5 minuter så kan du ligga på en storvinst till.
Det var så att när man hade förlorat och gick därifrån, då blev det på ett annat sätt. Det var ju då tankarna kom. Hur mycket man hade spelat bort och hur man skulle få tag på nya kontanter, om man inte hade någonting kvar. Och så började planeringen av morgondagen då man skulle ordna nya spelpengar. Många gånger har man ju lovar sig själv, att man skulle sluta spela också. Men det höll ju bara till dagen därpå.
En del påverkar det väl också att jag har väldigt många vänner – mina gamla spelvänner – som också är storspelare och spelar för höga belopp.
Är det så att din vänkrets mest har bestått av spelare?
Den stora delen har ju varit spelkompisar, sen har jag ju även haft andra som jag till exempel gick på fotboll med. Dom spelade själva fotboll och jag var med dom på matcher och så. Fast dom hade ju inte samma spelande som jag i sig. Det var en kompis från Norrköping som frågade mig en gång vad dubbeln skulle bli och jag sa två hästar och så van dom. Och så vann han 3000! Då trodde alla att man var proffs
Det kvittar vilken stad du kommer till eller åker till, så söker man upp dom som är som en själv – det blir på nåt sätt så.
Sedan minns jag på 80- och 90 talen, när jag stod och spelade roulett på station. Då var det två kronor i insats, men så kunde man ta tio färger och då blev det i stället 20 kronor. Där kunde det också gå åt mycket pengar. Spelandet har varit en del av mitt liv så länge som jag kommer ihåg. Och det är väl så i vår kultur att man pratar om vinsterna men inte om förlusterna. Även om man känner till att förlusterna är baksidan av det hela.
Det har varit en stor del av mitt liv, det har det.
Jag har haft egna hästar och tränat lite själv. Det har varit mycket med det där – inom trav speciell Man åkte ju runt utomlands med dom där stora travloppen. Till Paris och andra spännande städer.
Har det varit ett roligt liv?
Ja, det har varit ett roligt liv på ett sätt. Men tänker man tillbaka nu så kanske det inte var så roligt – men just då var man ju så uppe i det hela. Allt kretsade bara kring nästa dags spelande. Man hade varit ute och tjänat pengar men det gick till spel. Sen fick man ge sig ut och kämpa igen.
Och det är klart förhållanden och sånt som man har haft kanske har blivit lidande av det här.
Du säger ”kanske har det blivit lidande”?
Ja. Jag vet inte hur jag ska säga … jag har ju inte frågat dom. Men jag vet ju att fanns de som inte tyckte om att man åkte på såna här resor. De visste ju att jag åkte runt och så vart det lite fest och sånt där. Jag har väl varit lite egoist på ett sätt – det har jag väl. Och sådana är nog spelare över huvud taget. Man tänker inte på andra runt omkring. Man har gett dom pengar och presenter och sen trott att allt var bra. Då tyckte man att man gjort rätt. Men jag är ju uppväxt med att min far gjorde likadant. Det var ju ingen som ifrågasatte honom när han åkte och spelade. Jag fortsatte på samma sätt. Men det blir ju konsekvenser av det hela.
Vilka konsekvenser blev det för dig?
Jag fick ju göra ekonomisk brottslighet och sådant för att få tag på pengar. Bedrägerier som jag har blirivt straffad för. Sådant som inte är så roligt, men så har det varit för mig i alla fall. Och så är det nog för alla som har spelat för höga belopp. De har hållit på med något som varit olagligt. Det kanske man inte säger rent ut men jag vet ju själv att man inte kan leva enbart på spel. Jag kunde ju vinna sexsiffriga belopp och sen på två dagar var det slut. Det är otroligt.
Fast på ett sätt så fick jag en skön känsla när jag blev dömd. Då var jag ju fri från spelet och från stressen. Man slapp tankarna på pengar och det vart rätt så lugnt och skönt. Det blev rätt så lugnt inombords. Jag fick ta en paus och det uppskattade jag. Det vart ju förstås tråkigt på annat sätt i och för sig.
När man sen kom ut igen så sökte man ju upp dom gamla vännerna och släkten och så blev det likadant igen. Jag kom in i det där direkt
Hur mår man när sådant händer?
Ja, först svävar du på moln och tror att nu är det din tur. Nu vinner du! Men det konstiga är att innan du spelar, så tänker du att om du nu vinner, så ska du betala det och det och det ….
Men sen när du då har vunnit den där summan, då skjuter du på det och tänker att nu har jag den här summan och så kan jag dubbla ännu mer. Jag kan ordna så att jag har de här pengarna och så ska jag vinna det andra igen. Man blir aldrig nöjd. Visst är det pressande. Väldigt pressande – i alla fall nu sedan jag blivit äldre. Det har tagit mycket på mig, det har det. Men jag har satt på mig en mask. Fast till exempel min syster, hon såg på mig om det hade gått bra eller dåligt, när jag kom dit. Även fast jag försökte hålla färgen. Det är ju så än idag att hon frågar: ”Behöver du pengar?”. Fast jag inte spelar eller har bett om att få låna.
Det där sitter i henne.
Är hon orolig för dig fortfarande?
Nej, det tror jag inte. Jag har ju sagt till henne att jag har varit här på Game Over och hon tycker att det var bra och starkt gjort på det sättet. Och hon ser ju på mig att jag har utvecklats åt ett annat håll och att jag är lugnare och sköter mig bättre och har kommit ifrån spelkompisar och allt. Jag tror att det blivit till det bättre, det märks för vi kan prata med varandra på ett lugnare sätt. Jag har nog blivit mer omtänksam mot vad jag var förr. Jag tänker på hur hon har ställt upp på mig.
Hur gick det med din hälsa då?
Jag fick en hjärtinfarkt och det var orsakat av spelandet och stressen. Det tror ju i alla fall läkarna. Nervositeten tog hårt på mig. Det är klart att depressioner, det kommer ju alla spelare in i . Då är det lätt att ta till alkoholen. Det kunde ju bli så att vi drack 3-4 dagar i veckan. Kanske inte så att man satt hemma för sig själv utan det blev resturangbesök. Jag har ju försökt att må bättre med hjälp av alkoholen, men det är ju ingen bra lösning. Det gjorde även min far, så vi går i samma fotspår. Jag följer honom väldigt nära. När jag tänker efter så är det nästan så att man kan kopiera det. Det är väldigt konstigt på många sätt.
Även fast det har varit tråkigheter när jag växte upp så har jag haft honom som en stor idol eller förebild. Han har varit duktig på många sätt – inte bara med tanke på spel. Jag vet inte om det är det att jag har fått så mycket. Jag har behövt honom många gånger i mitt liv. Och det fanns alltid någon man kunde gå till. Både på bra och på dåligt sätt.
Vad skulle du säga är den största fördelen med att vara spelfri?
I dagens läge måste jag säga det här lugnet jag har i mig. Att jag slipper oron och stressen och att jag kan ta allting i min egen takt. Det är något jag värdesätter högt. Även det ekonomiska – pengarna räcker ju till numera. Jag har fått en annan syn på livet – att det går att vara spelfri. Jag mår bättre då.
Skulle du säga att ditt liv är tråkigare idag?
Jo. på ett sätt, det måste jag väl erkänna. Jag har ju tappat många vänner och kompisar. Jag har ingen kontakt med några spelkompisar. Ibland så stöter jag på dom och då kan de säga – vi trodde du hade flyttat. Och den gemenskapen, den saknar jag. Men jag har andra kompisar från den andra staden, som jag kommer ifrån. Där har jag ju vänner som inte spelar. Och då är det mycket idrotten som vi har gemensamt intresse av.
Men egentligen handlar det om att antingen må bra eller också att välja spelandet och må skit igen. Och som jag känner mig nu så har jag det bra,
Det var ju likadant innan jag bestämde mig för att jag skulle börja här på Game Over. Det tog ett långt tag. Jag undrade ju vad det gick ut på . Jag vet inte hur jag ska förklara – men man letade efter en utväg och man trodde väl i alla fall lite på att det skulle kunna gå. Men samtidigt tänkte man: ”hur ska dom göra”? Och så när man satt därnere första veckorna så var det ju svårt. Alltså dom där övningarna – det stämde ju inte in på mig. Jag förstod ju inte vad det var – men efter ett tag så lossnade det. Och nu så förstår jag ju. Det var nog det bästa jag har gjort. Att jag fick kontakt med er, menar jag.
Och att jag var här och sov här – det tror jag betydde väldigt mycket. Jag tror inte att jag hade klarat den första tiden om jag skulle ha bott hemma. Men det var ett stort steg och det tog väl kanske en månad innan man hittade sig själv och innan poletten ramlade ner. Sedan dess så har jag tyckt om lugnet här och trivts med det. Man kan vara sig själv. Man behöver inte vara en annan människa. Här kan man vara öppen och berätta om sina problem. Om vad som helst och även om det som man kanske gömmer för dom allra närmaste.
Jag minns när du ställde frågan – om jag inte ska spela på travet – vem är jag då? Kom du fram till nåt svar på den frågan?
Nej, när jag satt därnere på stolen och svarade på den frågan så var jag ju inställd på att jag skulle spela för en liten summa varje vecka och den tanken fick ni inte bort på de första 2-3 veckorna. Sen var det nåt konstigt som hände och plötsligt så hade jag bestämt mig. Jag ska inte spela nåt mer.
