Ändå älskar jag honom så mycket

Läs Carinas berättelse om hur det är att leva med oron för att den man älskar ska spela.

Jag träffade Per via nätdejting. Vi var båda ute efter att hitta kärleken. Per är nästan omöjlig att inte tycka om. Han är en sådan som alla gillar. Han säger rätt saker. Han är snäll, mjuk och lugn. Vi hade jättemycket roligt tillsammans och jag fick hela hans uppmärksamhet. Det klickade verkligen mellan oss och vi blev ganska snabbt ett par. Ändå var det något som gjorde att Per inte riktigt ville ”committa” sig fullt ut i vår relation. Han ville ses alldeles för sällan tyckte jag. Det gjorde mig frustrerad och osäker, men jag ville ändå inte verka ”för PÅ”. Jag fann mig i situationen och lät det bero.

Efter att vi under en utekväll hade ställt oss vid en Jack Vegas maskin och spelat upp några hundralappar, som en kul grej bara, började vi allt oftare spela tillsammans de få gånger vi sågs. Jag var hela tiden på min vakt så att inte spelandet skulle gå över styr. Det var ju inte bara för Pers skull utan också för min egen, eftersom jag också kunde spela bort för mycket pengar ibland. Kanske gjorde mitt eget spelande, att jag inte riktigt såg hans överdrivna spelsätt i början. Och det är klart när man var på krogen, så kanske det också var med alkohol i bilden. Det bidrog inte precis till att förbättra situationen. Men, spelandet var som sagt inte mitt största bryderi just då, utan det var min olustkänsla över att vi träffades så sällan. Vi umgicks mest via sms. Jag kände mig inte alls prioriterad och jag vet idag att han hittade på ursäkter för att ”slippa” ses. Han sa till mig att han umgicks med släkt och vänner medan han i själva verket satt bakom skärmen och spelade bort en massa pengar. Per är en s.k. ”hemmasittare” och har mest ägnat sig åt casinospel på nätet. Mycket av hans tid gick åt till att planera, innan själva spelandet kom igång. En del tid tillkom också för att följa spelande utan att några pengar hade satsats. På Game Over kallas detta ”torrspel”.

Eftersom jag ville ha ut mer av vårt förhållande pressade jag Per till att träffas mer. Han gick med på det, då han också var mån om oss. Jag inser att det måste ha försvårat hans spelfrihet. Vid varje konfrontation ”la han sig” och gav mig helt rätt. Han sa helt rätt saker, vilket gjorde att jag blev ”nöjd” i stället för att utveckla mina ifrågasättande tankar.

Per agerade också som om han inte alls var bevandrad i spelvärlden och idag inser jag vilken energi han la på att låtsas.

En dag såg jag Per stå uppslukad vid en spelmaskin på stan. Han borde inte befinna sig just där just då. Det visste jag, då vi tidigare hade haft kontakt. Jag konfronterade honom aldrig med det. Men däremot gjorde ju den här händelsen att jag blev ännu mer övertygad om att Per ljög för mig. Jag hade vid den tiden sett hur han spelade, hur han agerade i spel och hur alltifrån hans blick till så gott som hela han förändrades, när han gick upp i spelet.

Detta var ett exempel på hur jag i stunden liksom började försvara Pers beteende. När jag plockar ut själva situationen ur helheten, så är det klart att man kan stå vid en Jack Vegas-maskin en stund när man har tråkigt. Det har ju även jag gjort. Men ändå var det något med helheten som inte stämde. Någonstans i bakhuvudet la jag väl ihop hans spelbeteende, hans kommentarer om att vi endast spelade ihop, hans försök att låtsas vara som en nybörjare i spel och hans konstiga rytm i när han ville ses.

Småningom öppnade vi ett spelkonto från vilket vi bestämde att vi skulle spela ihop. ENDAST ihop. Per fick mig att tro att det här med spel var något han gjorde bara med mig. Och jag trodde ett tag i min enfald att det var jag, som introducerat den här världen för honom! Per gav mig alltid känslan av att det var jag, som styrde vårt spelande, jag som bestämde storlek på insats o s v. Jag reagerade dock på att han kunde skicka sms och ringa för att prata en massa spel. Däremot var han aldrig särskilt intresserad av mig och mitt. Det gjorde mig ledsen. Ändå var det dubbelt, för även om han hade svårt med uppriktigt intresserade ”följdfrågor”, så var det liksom inget som jag ville, som han riktigt sa nej till. Behövde jag ordna något tråkigt inför jobbet under vår dag ihop, följde han ”lydigt” med. Ville jag laga en speciell maträtt, så kom det ingen protest. Gå promenader verkade han uppskatta, titta i affärer o s v. I många av dessa stunder upplevde jag faktiskt att han var väldigt närvarande och glad över att göra mig nöjd. Om det var dåligt samvete eller kompensation vet jag inte idag, men jag vill ju tro att många stunder var ”äkta”.

Samtidigt hade jag vid det här laget upptäckt en rad ”vita lögner” kring mycket. Sådant som inte har med spel att göra, utan mer handlar om vardagen. Det kunde röra sig om låtsaskompisar, om hur han spenderade sin dag, om åsikter han nog mest sa för att göra mig nöjd o s v.

För mig var ju fortfarande spel en rolig syssla, något vi gjorde parallellt med annat. Vi var på trav, spelade på casino, var på casinot i Göteborg. Då verkade han, som sagt, väldigt kunnig men låtsades att han var nybörjare. Något jag la märke till, var en extrem glädje när vi vann något – om än lite- och en instängdhet/irritation när vi förlorade. Dessa känslor stämde inte riktigt med min upplevelse av vinst/förlust, eller med hur han i ord inte verkade bry sig om hur spelet gick.

Jag hade alltid den här krypande känslan av att allt inte stod rätt till. Per dolde något för mig, om det så var att han var otrogen mot mig, hade barn, alkoholproblem – vad det nu var, kunde jag inte sätta fingret på det. En kväll ville Per att vi skulle spela tillsammans från vårt konto, men jag hade verkligen inte lust. Det var OK med Per, som sa att då gör vi något annat. Jag gick ut i köket och började förbereda middagen. När jag tittade in i vardagsrummet satt Per klistrad vid dataskärmen och sa plötsligt, att han ändå hade spelat från vårt gemensamma konto. Det tyckte jag inte om. Jag blev besviken, kände mig lurad och anade oråd. Per gav mig en massa bortförklaringar som jag svalde, men jag insåg att för att bryta vår överenskommelse måste han ha haft ett enormt sug efter spel. Den här kvällen hade jag även av en händelse sett ett lösenord till ett spelkonto. Jag la lösenordet på minnet. En tid senare, i min ensamhet, driven av min oro och ängslan för hur mycket Per egentligen spelade, loggade jag in på kontot med Pers inloggningsuppgifter. Det var en hemsk känsla. Jag kände mig usel som människa och var alldeles skakig. Upptäckten fick det att vända sig i magen på mig! Jag gick in och läste Pers historik och fann att Per spelat väldigt frekvent. Han hade spelat bort ofantliga summor och jag ställde honom mot väggen. Per valde först att ljuga för mig, men jag visste alldeles för mycket vid det laget och till slut erkände han ett problematiskt spelande. Det framgick att Per börjat spela redan på mellanstadiet, då han allt som oftast följt med sin moster för att lämna in tips och lotto. Per berättade i samma veva att han varit på Game Over ett par år tidigare för att få hjälp med sitt spelberoende. Det var under påtryckning av arbetsgivare och omgivning. Per hade kanske inte velat sluta under den perioden, varför behandlingen inte riktigt lyckades. Det var inte långt efter att Per blev utskriven från Game Over den gången, som han tog sitt första återfall och fastnade i beroendet igen. Idag vet jag att Per ljög då han i början av vårt förhållande hävdade att han varit spelfri i flera år efter behandlingen. Så var det alltså aldrig.

Nu var det slutspelat om vi skulle fortsätta tillsammans! Inget mer spelande, vare sig vi tillsammans eller han själv. Per bedyrade mig sin kärlek och la korten på bordet. Han erkände en spelskuld på ett par hundra tusen och ville sluta spela, sa han. Jag kände ändå att han sa alltför bra saker. När jag ställde honom mot väggen sa han alltid det jag ville höra, och jag vet att han inte ändrade mycket vid den tidpunkten, mer än att han blev lite försiktigare och tänkte väl mer att det var nära ögat…

Han skickade även övertydliga mail om hur roligt han hade utan att spela nu för tiden och hur lätt det varit att lägga av den här gången.

Jag hade alltid en gnagande känsla av att Per ljög för mig. Han ljög om vänner han inte hade och jag tyckte synd om honom. Jag trodde han ljög om låtsatsvänner för att han skämdes för att vara ensam, inte för att skydda spelet. I sociala sammanhang märkte jag att Per var väldigt blyg och oerfaren. Han följde med på sådant jag föreslog, men kom inte med egna initiativ.

Han sa däremot ”ja” till allt jag föreslog och var väldigt trevlig när han träffade mina vänner och familj. Han blev omtyckt av alla och smälte verkligen in. Folk tyckte han var enkel, trevlig och rolig. Det stämde inte riktigt. Han hade liksom inget eget socialt umgänge – förutom på jobbet – vilket verkade konstigt. En så pass trevlig och lättsam kille skulle inte behöva ljuga ihop sitt sociala nätverk.

Vi stretade vidare. Jag jobbade och Per jobbade. Det retade mig att vi mest mejlade till varandra, nästan aldrig talades vi vid över telefon. Jag tyckte Per var egoistisk, inte elak, men jag önskade mer av honom och ville har mer ut av vårt förhållande. Vi sågs fortfarande alltför sällan enligt mig.

En sak som verkligen retade mig i detta sammanhang var situationer som uppstod i samband med att jag fick ett jobb fyra mil utanför stan. Eftersom jag varken hade bil eller körkort, handlade det om att jag fick pendla mitt under en period av kyla och vinter. Jag bodde själv två mil åt andra hållet. Det låg ett stort ansvar i detta jobb och för mig var det inget alternativ, att tacka nej. Men dagarna blev på grund av restiden mycket långa. Jag gick upp runt klockan 5 och kom hem runt klockan 20 på kvällen. Det pågick under 7 månaders tid. Om jag vissa vardagar hade kunnat övernatta hos Per, hade denna tid förkortats till 7 – 17. Detta alternativ kom dock aldrig på tal. Per tog inte upp det och jag var ganska blyg, för ”fin i kanten”, för att fråga. Och då hade vi ändå varit ihop i nästan två år. Vi sågs vissa helger, punkt slut. En gång höll det på att gå riktigt illa, då jag missade en anslutningsbuss och blev stående vid en öde busshållplats i flera minusgrader. Jag blev upplockad av en snäll läkare i bil och fick komma hem och värma mig hos hennes familj, innan nästa buss kom. En sådan här situation fick mig verkligen att börja ifrågasätta förhållandet. Varför fann det sig inte naturligt, att jag i snökaos sov över hos min pojkvän?

Så efter en tid av – som jag trodde – avhållsamhet, tog Per upp det här med spel med mig igen. Han undrade om vi inte kunde spela lite ihop igen, då vi ju faktiskt hade haft kul när vi gjort det. Jag gav efter, så var det igång igen. Det var precis som om han bad mig om lov, jag gav lillfingret och han tog hela handen. Jag blev inte klok på vårt förhållande. När vi väl sågs kände jag att jag var mycket viktig för Per, men när vi inte var tillsammans var det som, att jag inte fanns i hans liv. Eftersom han inte hade mycket pengar över, då han spelade bort det mesta, kunde han aldrig skämma bort mig med presenter, blommor eller middagar. Bara det absolut nödvändigaste.`

Det tog inte lång tid förrän jag fick anledning att misstänka att Per spelade för mycket igen. Det krävs mycket av dig som anhörig, att orka med dessa konfrontationer. Man blir misstänksam och orolig. Det skapar en inre stress. Vid sidan av att vi hade väldigt trevligt blev det jag, som skapade dålig stämning genom att vara en glädjedödare och dra upp de här med spelandet på nytt. Till slut sa jag som det var, att jag visste att Per satt igång att spela för mycket igen. Per kom med nya bortförklaringar, ny förtvivlan och ny frustration…
Jag grät. Per grät. Jag svalde återigen alla ursäkter. Jag ville så gärna att vi skulle fungera! Vi hade kommit långt i vårt förhållande. Vi pratade framtid och familj och hur vi skulle kunna gå vidare. Vi började tala om att flytta ihop. Jag valde återigen att tro att nu blir det bra. Jag fick tillträde till Pers bankkonton. Jag upptäckte snabbt att han regelbundet spelat bort sin lön och sparandet var obefintligt. Per lovade ta kontakt med Game Over igen för att få hjälp.

Per gick aldrig in i behandling där och då, men han fick lite idéer via Inger om hur han skulle kunna gå vidare i livet utan sitt spelande. Jag kände mig ständigt orolig och osäker. Situationen där och då förvärrades i samband med att Pers syster blev allvarligt sjuk. Jag förstod ju att det var upplagt för Per att falla tillbaka i spel och jag var superstressad och hispig. Jag märkte att Per blivit en notorisk lögnare. Han ljög så enkelt om helt banala saker, alltifrån huruvida han borstat tänderna på morgonen till hans egna åsikter som svängde från en dag till annan. Han var tillmötesgående och bekräftade allt jag sa, vare sig han höll med eller inte. Visst, mitt liv blev enkelt då Per alltid tyckte som jag, men det kändes samtidigt ganska urvattnat och långt ifrån äkta. Vårt förhållande gick lite i stå och jag pressade på om att vi skulle bli sambos. Jag ville växla upp och jag blev mer krävande. Satsa eller inte satsa! Under tiden blev Pers syster allt sjukare.

Vi flyttade ihop. Vi hade separata ekonomier och jag kände tydligt att Per inte ville göra av med mer pengar än absolut nödvändig. Han var inte direkt snål men han höll ändå hårt i sina pengar.

Jag började skämmas över att jag kanske drev på lite hårt, då jag tjänade mer. Jag fann mig och spelade med i hans strikta ekonomiska tänk i stället.

En sak som jag vill nämna i detta sammanhang, som kanske visar hur svårt det kan vara att upptäcka en pengaspelmissbrukare, är att Per alltid var den ”ordningsamma” och kontrollerade personen i vardagen. Det gällde t.ex. att passa tider, komma ihåg saker, köpbeteende, impulsiva idéer som inte alltid var jättegenomtänkta. Det var oftast jag, som behövde ”tillrättavisas”. Per hade strukturerade fack, var mycket skötsam och det skulle nog vara svårt, att utifrån förstå hur okontrollerat han satsade pengar på spel. Det skulle nog varit enklare att förstå om det gällt mig.

Nu var tiden kommen för mig, att göra ett sedan länge planerat utlandsarbete under en dryg månad. Per var trygg med det och han fann sig som vanligt och accepterade det utan problem. Jag tror i efterhand att en av anledningarna till att han har haft så lätt att ge mig frihet och utrymme har varit, att han på sätt och vis saknat belägg för att kräva något av mig, då han ständigt varit så fylld av skuld, skam och dåligt samvete. Ifrågasatte inte han mig skulle inte jag ifrågasätta honom. Under min utlandsvistelse dog Pers syster. Vi höll endast kontakt via mail. Per gick in i sig själv. Jag hade fullt upp med mitt, men när jag sedan kom hem igen försökte jag tala med Per om hur han bearbetade förlusten av systern och hur han mådde. Jag blev inte riktigt klok på hans beteende. Han agerade robotaktigt. Så blev det dags för nästa konfrontation.

Jag satt på arbetet och fick ett sms där Per berättade att El-Giganten tagit en kreditupplysning på honom i samband med att vi köpt en TV. Jag anade oråd direkt då Per haft fel i sak. Vi hade inte köpt TV:n på El-Giganten! Jag visste instinktivt att Per ljög och fick ett enormt adrenalinpåslag! Jag svarade ifrågasättande och jag märkte att ärendet var extremt laddat för honom. Några stressiga ångestfyllda dygn passerade, så damp kreditupplysningen ned i brevlådan. Per lyckades smussla undan den för mig till en början. Jag tyckte det kändes som ett övertramp från min sida, men krävde till slut att få se den. Jag var förbi av oro! Det här var första gången som Per agerade lite mer aggressivt. Han var pressad till tusen och undrade varför jag inte bara kunde tro på vad han sa, att det där inte var någon ”big deal”. Han försökte dra den ena valsen efter den andra. Jag blev alldeles matt och fick ont i magen. Jag var helt säker på att Per dolde något stort för mig och den här gången var jag inte lika lättmanipulerad.

Sakta men säkert började Per krypa till korset. Jag vet idag att det var ytterst få lösryckta delar jag fick ta del av då, och än idag saknar jag bitar för att helt få pusslet att gå ihop. Det kommer sakta, bit för bit…

Jag pressade Per hårt. Jag fick inte saker och ting att gå ihop alls! Jag bad Per ta en ny kreditupplysning. Jag ville veta hur många lån han hade tagit. Jag ville veta om han hade betalningsanmärkningar. Det hade han inte. Jag ville veta om han ansökt om lån under vår tid tillsammans utöver vad vi kommit överens om. Jag ville veta ALLT! Jag kände mig som en urusel människa. Jag avskydde den jag blivit i sammanhanget – misstänksam, omedgörlig, tvivlande och med ett maniskt kontrollbehov. Jag ville så gärna lita på Per!!! Varför gjorde han det omöjligt…?

Jag ville så gärna se möjligheterna, jag ville bygga vidare på vårt förhållande – jag älskar ju Per! Vi var i ”processen” under cirka en vecka och kom fram till en utväg. För att vi skulle kunna fortsätta tillsammans behövde jag få tillgång till Pers samtliga konton och så skulle vi ta kreditupplysning på honom regelbundet. Situationen kändes absurd. De senaste årens oroligheter hade tagit hårt på mig och jag var oerhört labil och lyhörd vid den här tidpunkten. Jag hade nerverna utanpå kroppen och var ständigt på helspänn. Jag tyckte rejält illa om mig själv. Jag låg på Per om det mesta och ville ha förklaringar på precis allt, som jag inte fick att gå ihop. Jag var utsliten. Vi kom snart ihop oss om vad vi, som jag tyckte, kommit överens om och Per började backa ur sina löften. Han ville visa mig att han kunde ta ansvar för sin egen ekonomi, sa han. Han ville få två månader att komma i ordning och om inte det skulle visa sig fungera, kunde vi strama åt sedan. Det lät ju fint och jag ville ju att det skulle fungera. Utmattad gav jag efter. Igen.

I teorin var vår plan vattentät. Jag skulle få regelbunden insyn i såväl kreditupplysningar som kontoutdrag. Detta lät bra och lugnande för mig, men gav i verkligheten motsatt effekt. Jag ville inte ha den kontrollen och jag blev en människa jag inte ville vara. Jag är i själva verket en ganska rolig, avslappnad och öppensinnad person. Det mesta är ok för mig, så länge ärligheten finns i ett förhållande. Kanske gjorde det, att jag accepterat spelet så lång tid in i vårt förhållande? Nu började vårt förhållande i stället villkoras. Jag tog hans lögner, som mått på hans känslor för mig. Ljög han om något, betydde det att hans känslor inte kunde vara så starka. Därför blev jag så känslig också. Om han verkligen älskade mig, så skulle han ju hålla sig till allt han sa och ge upp såväl spel och lögner för min skull. Det här ledde till att ett kontrollbehov började växa inom mig.

Vi hade trots allt en bra sommar. Det kändes så fint allting. Jag tänkte att kanske, kanske… Jag började släppa efter i min kontroll av Pers utgifter och förehavanden. Det är jobbigt att leva så för båda parter. Lika tungt som det är att känna sig misstänkt, är det att ständigt behöva ifrågasätta sin partner. Det är inte naturligt att kräva kvitton och redogörelser för vad någon gjort med pengar från hans eget!!! konto. Särskilt inte när det gäller en vuxen man, som jag älskar, respekterar och borde kunna lita på. Det skulle visa sig att Per omgående utnyttjade min brist på uppmärksamhet.

Per fick hem biocheckar med posten för att han varit en så flitig besökare på en nätpokersida!

Nej, tänkte jag. Det där är inget man bara får utan anledning!

Per förklarade att det måste varit något missförstånd. Han hade ingen aning om vad det där var för något. Hans sätt att tala, sättet han gick i försvar på – hela hans agerande där och då fick varningslamporna att blinka rött! Jag tyckte, att det var lika bra att vi kollade upp nätpokersidan på direkten för att få saken ur världen. Per försökte tusen sätt att slippa logga in på sidan, men jag var obeveklig. Det visade sig förstås att han spelat igen. Han hade spelat för pengar han lånat vid tider som han enligt sig själv varit spelfri. Den ena lögnen avlöste den andra. Inget hängde längre ihop alls.

Jag blev vansinnig!!! Pengar som vi kunde haft och lagt på vårt gemensamma liv. Vi som hade levt så ekonomiskt. Det visade sig att Per spelat bort ofantliga summor. Bland annat hela arvet efter sin syster. Jag fick ändå inte siffrorna att gå ihop. Det visade sig att utgifterna för allt spelande övergick Pers inkomster. Var hade han fått alla pengar ifrån? Jag blev inte klok på situationen. Kväll ut och kväll in pressade jag Per för att få historien att gå ihop.

Han berättade att han fått pengar olagligt. Dessa hade han spelat upp. Jag pressade honom så långt, att han fick skriva till våra närmaste och till sitt jobb och erkänna sitt missbruk. Han sjukskrev sig och situationen blev jättekonstig. Samtidigt som han la vissa kort på bordet, så kunde jag aldrig veta om det var allt. Diskussionerna blev helt absurda! Det kändes som att prata med en teaterroll, där hälften stämde och hälften var lögner och nya versioner hela tiden kom fram.

Jag ville att Per skulle erkänna sitt spelberoende. Jag talade för första gången med andra, utöver Per, om vår situation. Per skrev själv brev till våra närmast anhöriga och berättade om situationen vi befann oss i. Det var uppenbart att Per behövde hjälp. Jag kontaktade Game Over. Per tog ytterligare ett lån och skrev in sig på behandling åtta veckor.

Alla anhöriga kom till Game Over på ett samtal och tillsammans fyllde de i Pers livshistoria. Det framkom att han ljugit om mycket för alla. Det hade varit en tillvaro, där han ”gömt” sig i sin lägenhet – ensam med spelet. Övriga anhöriga var chockade över allt nytt som framkom, men de kunde ju även bekräfta en del. De hade t ex fått varningsklockor innan i form av massor av spelkvitton, de hade träffat på honom ensam på trav o s v. De var noga med att säga att de ville stötta honom, om han från och med nu följde med i Game Overs behandling, slutade ljuga helt och slutade med spel. Det var också viktigt att han erkände allt han gjort. Om det skulle framkomma något senare, så skulle det vara för sent.

Ändå finns det så mycket som gör ont. Jag går fortfarande och är rädd att han på något sätt får in andra pengar, som kan gå till spel. Eller att han t ex spelar för ”gratispengar” på något nätcasino. Jag är rädd för, att han ska ljuga över huvud taget. Han säger själv, att han jobbar massor med detta och att han har minskat sina vita lögner enormt. Så fort jag kommer på en ny vit lögn raseras så otroligt mycket av förtroendet och i mitt huvud är det ett bevis på att han inte ”blivit frisk” än. Samtidigt känner jag mig så orättvis mot honom de gånger, jag har fel. Då känner jag mig som en sjukt kontrollerande människa, som är paranoid och går runt och letar efter hjärnspöken. Jag blir arg för att jag blivit en människa jag inte vill vara.

Ändå älskar jag honom så mycket.