”Min glädje och mitt skratt försvann”

Fyra kvinnor satte sig en eftermiddag och pratade om erfarenheter de gjort under sin tid som spelare. I den här texten kan du läsa deras tankar om hur spelandet har påverkat relationer till närstående.

De har alla fyra spelat i flera år. Tre av dem fastnade på casino på nätet och den fjärde spelade på verklighetens kasinon, både i Sverige och utomlands.

Inledningsvis bad jag dom berätta om vad som gjort att de fastnade för spelandet?

N Jag har sökt mig till platser där det finns många människor runt omkring mig. Det är inte så att jag vill umgås med dem, men jag vill inte vara ensam. Mina tankar är helt fokuserade på spelandet, så jag tänker inte på vad som kan ha hänt innan. Inte heller bryr jag mig i stunden om vad som ska hända. efteråt. Jag ser bara bilderna och korten framför mig.

M Jag spelar för att jag vill glömma verkligheten – inte ta mig igenom en massa jobbiga känslor eller tänka jobbiga tankar.

V Det är samma sak för mig. Jag vill inte tänka på jobbiga situationer. Och det behöver man inte heller, om man spelar. Alla sådana tankar försvinner.

S För mig är det också så. Jag tänker inte på någonting annat. Jag ser bara de där små stjärnorna rulla fram. Det ger mig faktiskt en känsla av välbehag.  Jag har inte varit med om något annat i livet, som har gett samma känsla. Att spela slår det mesta.

Tror ni att man kan fastna på samma sätt i spelandet om man har ”ett bra liv” och inte behöver spelet för att hantera det som är jobbigt och svårt?

På den frågan svarar alla fyra ja. Ett bra liv är inte någon garanti för att kunna hantera suget efter att spela. Det som får en att fastna kan enlig kvinnorna vara, att man får en vinst och sedan vill man vinna mer. Spänningen och kicken man får nämns också. Vem som helst kan fastna, menar de fyra.

V Ja, för man ser reklamen och tänker ”vad roligt det där ser ut – jag går in och testar” och så gör man det. Och får man då en vinst vilken uppfattas som ”stor”, så kan det leda vidare.

Ser ni det som om spelet har styrt era liv under tiden ni varit i ert beroende?

S Ja Gud ja. Ibland har det känts som om spelet var det viktigaste i tillvaron och allt som tillhörde det verkliga livet ”förstörde” för mitt spel.  Egentligen var det tvärtom. Mitt ”riktiga liv” höll på att förstöras av mitt spelande.

V Min glädje och mitt skratt försvann.

M Jag har spelat bort mina barn och mina relationer. Min självkänsla och mitt självförtroende. Det har kostat mig allt egentligen. Pengar är idag mitt minsta problem. Jag har mått så dåligt, att jag till och med ville ta mitt liv. Det kändes då som om spelandet hade kostat mig allt det, som jag egentligen brydde mig allra mest om.

Skulle ni säga att ni var medvetna om att spelandet innebar ”en flyktmöjlighet från en jobbig verklighet” redan från början ?

M Ja, jag märkte det för när jag hade en svår period i mitt liv, så gick jag till casinot efter svåra möten och satt där och märkte hur skönt det var att slippa tänka och att kunna släppa allt. Det höll på i två veckor.

S Jag har haft ett tidigare tablettberoende så jag visste om det. Den erfarenheten påverkade mig.

Om du jämför tablettmissbruk och spelmissbruk – skulle du säga att det är svårare att bli fri från spelandet?

S Jajamensan, för det sitter i ditt huvud. Jag har ändå gått igenom en riktig avtändning i 4-5 dagar för att bli fri från tabletterna. Det här är mycket, mycket svårare – för det spelar ingen roll om du är glad, arg eller ledsen – speltankarna sitter ändå hela tiden i ditt huvud. Man känner sig som en fånge i sitt eget spelande – du vill komma ur det, men det går inte. Jag vill sluta, men jag spelar ändå. Jag kan tänka mig att vi alla har försökt att sluta tusen gånger på egen hand, men inte kunnat. ”Det här var sista gången … jag ska aldrig mer göra om det …”
Ändå gör vi det gång på gång när pengar och tillfälle finns.

Kan det vara så att det är lättare att ”ursäkta” ett spelberoende för sig själv, därför att man intalar sig att det kan komma något bra ur det? Man vinner pengar!

S Nej, jag tyckte att det varit tvärtom. Det är lättare att ursäkta ett substansberoende för det är mer accepterat – både hos mig själv och hos människor runt omkring. Det finns mer förståelse för att man fastnar i en substans. Så är det.

Hur har människor runt omkring reagerat? Om ni tänker på släktingar t.ex. Vilka har ni berättat för?

N släkten vet ingenting om mitt spelande. Jo min mamma och mina systrar – men ingen annan. Jag tror att de förstår. De har inte pratat med mig, men jag har förstått att de pratat med varandra. Och jag tror att de hade förväntat sig att något sådant skulle hända, eftersom de vet hur kämpigt mitt liv har varit. Men det är inte så, att de vänder sig ifrån mig för den sakens skull.

V Min äldste bror vet och min morbror vet.

M Jag har begränsat mig. Det beror på hur jag tror att de kommer att reagera. Om det blir negativt, så väljer jag att vänta till längre fram med att säga något.

S Mina bröder vet – men vi pratar inte om det. Det är väl de, som skulle veta tycker jag.

Har nån av er råkat ur för det att någon faktiskt har brutit kontakten med er på grund av spelandet?

V Nej, det har ingen av oss varit med om.

Hur är det med era vänner då?

S Ja, det har varit oerhört jobbigt med alla lögner, undanflykter, och bortförklaringar. Min bästa vän skulle komma hit under min behandling, men jag lyckades skjuta upp det. Jag sa till henne att ” personalen har så mycket att göra, det passar inte nu”. Och till behandlarna sa jag, att min vän inte hade tid att komma just då. Resultatet blev att hon inte kom alls under de där veckorna, fast det hade varit bra för mig egentligen. Vi två har varit bästa vänner i 20 år och nu den här sista månaden har vi bråkat ordentligt två gånger, vilket inte har hänt tidigare. Och det är på grund av spelandet. Jag kallar henne min ”livssyster” för vi har gått igenom så mycket tillsammans.  Och nu märker jag att hon har fått nog. Jag trodde faktiskt inte att den dagen skulle komma då hon kände så. Det trodde jag inte. För hon har funnits för mig i vått och torrt – och jag har på samma sätt funnits där för henne.  Det här känns verkligen tufft.

M jag har få nära vänner. Men de jag har, de vet om det. Och min bästa vän hon vet mycket, för hon har haft de här problemen själv och varit här på Game Over. Så hon vet precis vad jag går igenom. Jag hade ju en ”megadip” och då hjälpte hon mig igenom den.

Sedan är det min syster. Hon har hjälpt mig mycket, trots att det har varit jättejobbigt för henne. Särskilt när jag var nära att ta livet av mig, då hade hon det jättetufft. Men hon är stark. Och när hon vill veta något, så ska det vara korrekta svar. Ska jag hjälpa dig, så ska allt fram, sa hon till mig. Hon fick ta hand om min ekonomi och allting. Jag trodde att hon skulle titta på kontoutdrag för de senaste tre månaderna, men hon ville se tre år tillbaka. Det var jobbigt. Hon fick reda på ur det såg ut på mina konton. Det var en viss skillnad att se helheten jämfört med det jag lät min sambo se. Han skulle hjälpa mig med ekonomin, men fick bara tillgång till ett av kontona. Och det hade jag sett till att det såg jättefint ut. Det gjorde däremot inte de andra. Det var jobbigt – men nu inser jag ju att hon har varit en klippa.

Hur är det med relationen till den man ni lever med?

V Ja den har påverkats eftersom det har varit så, att ingen av oss har mått bra. Det var så att han tog lån för att hjälpa mig att betala de skulder som spelandet lett till. Då var det ju ”yippee yippee hej” !  Jag lovade förstås, att jag aldrig skulle spela mer och jag var jätteglad för att alla skulder var borta. Men så gick månaderna och rätt som det var så var jag igång igen. Så ska man då berätta det för honom en gång till och känna att det är jättetungt. Det räcker inte till räkningar, det räcker inte till någonting. Då läser han av mig. Han ser att jag mår dåligt och säger ”näeee V, inte en gång till …!” Joo, svarade jag.

Det är klart att han blev besviken. Framför allt över lögnerna. Det var hans sparade pengar som gick åt den första gången. Sedan hände samma sak en gång till.

Om han skulle få säga vilket som är värst – skulderna eller lögnerna – vad tror du han skulle svara då?

Jo han har ju blivit mer ekonomisk på senare år, men jag tror ändå att lögnerna är det värsta. Han blev ju så enormt besviken och det blev jag ju själv också. Jag tänkte – hur ska jag berätta det här. Jag satt där med mina autogiroräkningar och visste att vid det och det datumet ska de här betalas, men det kommer inte att finnas några pengar.

M I mitt förhållande är det också lögnerna som är svårast att acceptera. Att leva med mig de här sista åren har ju inte varit lätt. Spelandet har påverkat relationen mycket. Vi får väl se om den håller.

S jag har inte haft en fast relation under den här tiden. Men de relationer, som jag har haft har inte varit någon egentlig mening med. Det har varit enkelt. Jag har inte investerat några känslor. De har inte gått på djupet hos mig. Jag tycker mest att männen har varit i vägen! Om där inte funnes en man, så kunde jag spela ännu mer.

V Nej jag har aldrig spelat framför min man. Jag satt och väntade på att klockan skulle bli halv elva så han skulle gå och lägga sig. Då kunde jag börja spela. Jag själv mådde dåligt och ville bara att hans kulle gå och lägga sig så jag fick vara i fred och spela.

M När jag var hemma och min sambo var där, då gick det ju inte att spela utan att han märkte det..  Så jag brukade ligga i badkaret. 2-3 timmar om dagen. Jag såg ut som ett russin. Nu sedan jag slutat spela, så har jag väl badat en – två gånger och numera blir det snabba bad. Jag ligger där och tänker – vad gör jag här? Och samma sak med toalettbesök. Jag brukade skylla på min mage … den är så förstoppad. Numera sköter sig min mage jättebra. Jag kan inte längre sitta timma vis inne på toaletten. Om jag vill vara ifred, så lägger jag mig och läser i stället.

Hur har det gått med relationerna till era barn?

M det är den svåraste relationen. Och det är där man kan få de svåraste konsekvenserna. Men det beror kanske på vilken ålder barnen är i också. Om de är 2-3 år, så märker de ju förstås, men de kan inte uttrycka det. Men det kunde min tonårsdotter. Henne har jag skadat rejält och det känns fruktansvärt.

N Det enda jag kan säga är, att det gör ont. Det svider. Jag vet inte hur man kan göra för att det ska göras ogjort. Mina barn har farit illa av mitt spelande. De två som jag trodde var stora, visade sig ha större behov av sin mamma än vad jag ville inse i mitt spelande. De behövde mig. Ofta när jag spelade så tänkte jag inte på om det fanns mat i kylskåpet eller vad de kunde behöva i form av omsorg. Jag var inte mig själv. Jag var som i en bubbla och när jag vaknade ur den så tänkte jag ”vad fan har jag gjort”. Men det gick inte att ändra. Och nu kan jag inte förlåta mig själv. Jag kan inte. För min son lider idag på grund av mina spel. De som jag har älskat mest, är de som jag har sårat mest. Jag hoppas bara att jag klarar av att bli normal. En mamma som kan ha ett stabilt liv och som kan ta emot mina barn, som en mamma ska göra. Men jag har inte klarat det och jag vet inte om jag kommer att klara det framöver. Här i behandlingen har jag er andra och jag känner mig trygg, men därute i ”vardagslivet” vet jag inte.

S Jag tycker att min son är helt fantastisk. Jag förstår inte hur han orkar med mig.  Det är väldigt, väldigt viktigt för mig att få behålla hans kärlek och honom i mitt liv. Och just nu när jag sitter här med er, så är mina tankar och känslor helt samspelta och just nu skulle jag göra vad som helst för honom. Vad som helst.

M har ni bestämt er för att ändra era liv?

N Jo, jag har bestämt mig. Men det har jag ju gjort så många gånger förr. Man har känt att det räcker nu – men ändå inte lyckats. För mig är det så, att här på Game Over är jag trygg och jag mår bra Även när jag mår dåligt så finns det någon, att prata med och få stöd av. Men sen när man är därute, så står man där ensam. Jag har vänner, som jag kan ringa – det är inte det – men jag väljer oftast bort att ringa till dem. Jag väljer det lättaste – att spela, för vad har jag att förlora?

M Jamen du kan förlora dig själv!

N Jovisst, men jag tänker inte så. Jag tror inte att jag bryr mig så mycket om mig själv i den stunden, när den tanken kommer. ”jag har ändå inget att förlora”: Då vill jag bara fixa 10 – 20 000 och fly in i spelet. Där är min rädsla – det är jag orolig för, Och den rädslan är svår att släppa.

M Kanske är det bra, att du har den rädslan kvar. För den dagen du tror, att du har stenkoll på allt, då lever du farligt.

N Nej jag vill inte hamna i det igen. Jag vill bli fri. Fri från alla dumheter som jag gör. Annars slutar mitt liv inte bra. Nej, jag vill bli fri. Och sluta med de dumheter jag gör på grund av spelet.