Möt Johannes, 26 år, uppvuxen i stockholmstrakten och på Öland.
Har du några tidiga minnen av spelande?
Jag kommer ihåg när jag var ung och åkte på färjorna, redan då var jag fascinerad av spel. Det var nog egentligen ljudet som drog mest, tror jag. Sedan var det fotbollsintresset. Jag kommer ihåg att vi i laget skulle sälja lotter för föreningen – men det kunde sluta med att jag satt och skrapade lotterna själv. Jag tänkte inte på att lotterna kostade pengar. Det fanns liksom inte i min hjärna, utan jag tyckte bara att det var roligt att skrapa och vinna.
Hur har ditt liv sett ut innan spelandet tog överhanden?
Jag har alltid älskat fotboll och tränat mycket själv. Jag är en social människa och har haft många vänner. Skolan har det varit lite hackig med, men det gick ändå helt okej fram till årskurs 7. Då förlorade jag min kusin i en olycka. Jag har fått berättat för mig, att det var där som det uppstod problem. Jag började skolka, började röka och snusa och tog nog min första fylla då, tror jag. Men det var inget problem med spel. Fast den gången, när jag blev påkommen med fyllan, då satt jag faktiskt och spelade poker om pengar. Det var tillsammans med kompisar, som var två-tre år äldre än jag. Det var kul, men så ringde mamma och sa att ”jag kommer och hämtar dig”. Det hade jag ju inte riktigt räknat med, att hon skulle göra. Jag fick mig en utskällning och sedan så drack jag egentligen inte mer, fram tills jag var 17. Mamma var nog lite överbeskyddande. Hon sa alltid ”ring mig vid ett eller ring mig vid två, så kommer jag och hämtar dig”. Jag fick inte stanna kvar ute med kompisarna.
Vid 17 år så skulle jag börja på gymnasiet i Kalmar. Där var det mycket rasism, vilket blev jobbigt. Det var grovt – de sjöng nationalsången och skrek heil när man gick förbi. Det där var jag inte alls van vid. Jag tänkte ”vad är det här? Det är helt sjukt!” Jag ville inte vara där. Då sa jag till mamma ”antingen hoppar jag av skolan eller så får jag flytta upp till Stockholm igen”. Det slutade med att jag fick flytta till min brorson. Jag hade tagit mig igenom högstadiet, fast det var lite hackigt. Jag fick rätt så bra betyg, men det var för mycket skolk. På gymnasiet i Bålsta började det bli riktigt hackigt. Där började jag träffa kompisar som kom från andra länder, många hade det tufft hemma och många rökte gräs. Jag fyllde 18 och då tyckte jag, att det var okej att dricka rätt ofta. Man kände sig lite tuff i förhållande till kompisar som var yngre.
Vid 19 år hoppade jag av skolan. I stället började jag jobba på ett bageri och fick en egen bostad. Vid den tiden började jag spela också. Det var mest på Jack Vegas maskiner. Det var så allting började. Jag tyckte att det var sjukt roligt. Jag tjänade ju också bättre än mina polare och tyckte väl att jag var bättre än de. De var ju antingen arbetslösa eller struntade i att gå i skolan.
Men sen när jag vart 20 år så missade jag hyresinbetalningen på grund av att jag spelade bort allt jag hade. Men trots det kunde jag fortfarande inte se något riktigt problem med spelandet. Det slutade i alla fall med, att jag fick lov att flytta hem till en kompis. Jag kände själv att jag inte ville vara där alls. Det var jobbigt. Vi gick till jobbet vid 7 och kom hem 3-4 på natten. Vi höll väl på så där från vintern till sommaren.
På sommaren när jag var runt 20 år, så träffade jag en tjej och livet flöt på normalt i början. Jag spelade, men tyckte inte att det var något problem. Det var fortfarande bara på Jack Vegas. Jag har egentligen aldrig varit någon ”kort-människa”. Jag har spelat lite nätpoker, men aldrig fastnat för det. Det går för långsamt. Jag har inte det tålamodet.
Jag kommer ihåg en gång när jag satt i tjejens soffa och fick 10 ”free-spins”. De där frispelen tog jag på mobilen och spelade upp till 3000 kr! WOW! ”Det här är riktigt lätt, tänkte jag.” Sedan började det gå utför. Jag spelade varje månad. Jag kan förresten inte säga, att jag har haft något direkt uppehåll någonsin sedan dess. Spelandet blev jävligt destruktivt efter det.
Spelandet tog fart – men hur såg ditt liv ut för övrigt?
Vårt liv flöt på ändå. Jag tjänade så pass bra och jag betalade det jag skulle. Jag hade fortfarande respekt för människor runt omkring ” ja, den och den ska ha pengar”. När jag lånade för att jag spelat bort alla mina pengar, så betalade jag ändå tillbaka alla lånen. Det höll väl på så under en tid. När jag tänker tillbaka, så kan jag ju känna att livet stod stilla. Jag gjorde inte så jävla mycket. Min tjej hon fattade ingenting. Hon började ifrågasätta – ”måste du spela”. Ett tag så bodde vi hos hennes mamma, men sen fick vi en egen lägenhet i Skokloster. Det kanske inte blev så lyckat. Ett instängt område, som det tog 45 minuter att ta sig till med bussen från Bålsta. Det var rätt tråkigt att bo där, men jag fick lägenheten tack vare en kompis, som hade bott i den innan. Jag kunde prata med hyresvärden direkt. Vid den tiden hade jag inte några kronofogdeskulder heller, tack vare att mamma hade hjälpt mig, så det fixade sig med lägenheten.
Där i Skokloster kom den första riktiga storvinsten. Jag vet att jag gick upp en morgon och satte in 200 kr. Så kom en kompis in och frågade om jag ville ha kaffe. ”Javisst sa jag – om jag får fortsätta spela på din dator”. På den tiden så gömde jag ännu inte mitt spelande. Det skedde öppet. Redan efter ett par klick så var jag uppe i 40 000 kr. Då tänkte jag ”Jävlar – det här var roligt”. Jag tog ut allt utom 2-3 000 kr som jag hade kvar innestående. Jag spelade upp de pengarna också till 30 000. Men då kunde jag inte ta ut den summan, för reglerna sa att man kunde ha max ett uttag per 24 timmar. Det här var på slotsmaskiner.
Eftersom jag inte kunde ta ut vinsten så blev det så, att jag satt hela natten och spelade bort alla 30 000. Jag hade förstås ångest över pengarna som jag hade spelat bort – men samtidigt var jag glad, eftersom jag visste att den första vinsten var på väg in. Jag höll den där förlusten helt kallt för mig själv, berättade inte för någon att jag förlorat.
Vad hände sedan?
Spelandet fortsatte.
Jag blev av med lägenheten, för jag fick hyresskulder där också, eftersom jag spelade bort varenda krona. Tjejen och jag var ju fortsatt ihop, så när jag fick lov att lämna lägenheten, så flyttade jag hem till hennes mamma igen. Hon fick väl inte riktigt reda på hela sanningen, att jag inte hade betalat hyran på min lägenhet. Hon trodde bara att jag inte ville bo kvar i Skokloster – och det var ju också sant.
När jag var 23 år tog det slut med tjejen. Då hade jag spelat mycket och hon märkte att det gick ju inte. ”Du spelar bort varenda krona du får, sa hon.” Så tog det slut mellan henne och mig och då gick jag ner mig riktigt rejält. Då kom den första riktiga kraschen. För då hade jag också en ”privat bank” – en kille som lånade ut pengar till mig oavsett tid på dygnet. Jag fick låna 20 000 av honom och brände dom. Så fick jag in min lön. Då jobbade jag som golvslipare, vilket gav mig rätt bra betalt. Det försvann alltihop. Då fick jag panik.
Blev det en riktig personlig krasch?
Ja, det kan man säga. ”Jag vill inte leva längre – det här är bara skit, skit, skit ….” Det var vad jag sa när jag ringde mina föräldrar. Då kom min pappa. Vi pratade lite och vi var nere på psykiatrin och satt och väntade ett par timmar. Men jag var inte alls inne på att sitta där och vänta, utan vi åkte hem igen. Jag var riktigt deprimerad och ledsen.
Så gick jag in och kollade bilder, som tjejen hade lagt ut från en resa. Jag fick se henne kyssa en annan kille. Det hade varit slut mellan oss i ungefär en månad. Det där fick mig att gå ner mig riktigt rejält och jag bestämde mig för att gå till tågspåren.
Jag gick upp till järnvägen, hängde mig mellan två snabbtåg på sladdarna som går emellan dom. Tåget åkte iväg och när det accelererade så studsade jag mellan de där sladdarna och åkte ut på perrongen igen. Jag vaknade av att polisen grep mig. Jäklar vilken panik jag fick. Sedan kom min pappa och jag hamnade på psykiatrin.
Så fick jag samtalstider med en terapeut och livet började rulla på. Jag pratade mycket om mitt spelande och funderade på hur jag skulle göra för att få ordning på saker och ting?
Men jag höll en fasad uppe att jag inte spelade – fast det gjorde jag ju. Jag spelade hela tiden ändå. Men folk trodde att det gick bra för mig. Det var inte sanningen.
Sedan efter ett par månader hörde tjejen av sig till mig och vi gick in i en relation igen. Det var alltså förra året.
Den här tiden spelade jag grovt på Slotsmaskiner. Det var också mycket fester. Jag kom in på fester där det rörde sig kändisar och högt uppsatta människor, som jag aldrig skulle ha fått träffa annars. Det var jävligt ballt.
Men ett spelberoende går ju inte ihop med ett bra liv – det går åt helvete till slut. Jag fick stora skulder till helt fel människor. Jag spelade ändå brutalt mycket.
Så kom datumet 25:e då jag hade fått lön och så hade jag fått tillbaka en del pengar som andra hade varit skyldiga mig. Totalt hade jag 35 000 kr och det skulle räcka till att betala en skuld som jag själv hade. Men på natten spelade jag bort alltihop. Exakt varenda krona jag hade. Då kände jag bara, att ”jag orkar inte med det här livet”. Så kl. 4 på natten så kysste jag tjejen på pannan – hon låg och sov – och så packade jag en liten väska och åkte därifrån. Det var sista gången jag såg henne. Några dagar senare ringde jag till henne och sa ”det här kommer aldrig att funka. Jag visste ju också att de här människorna, som jag var skyldig, hade börjat fatta att de inte skulle få sina pengar. Jag stängde av mobilen och fortsatte att spela – lånade mer pengar av andra – och spelade. Jag lånade av mamma. Och till sist hade jag 500 kr kvar – då köpte jag en öl, satt där på krogen och spelade bort 300 kr. Sen var det en hundring kvar och för den gick jag och köpte mer öl och gick och satte mig under Klarabergsbron. När jag vaknade upp ur det ruset, så ringde jag mamma och sa att ”Jag vill härifrån. Nu åker jag till dig om du kommer och hämtar mig.” Det var slut! Jag hade ingen kvar att dra till i Stockholm. Jag hade lurat alla och lurat av dom pengar. Jag hade skulder till folk som inte skulle vilja att jag var i livet idag. Så jag kände bara ”kom och hämta mig”.
Så min mamma kom och hämtade mig. Och jag insåg rätt snabbt, att det var dags att söka hjälp och försöka fixa mitt liv. Men i bakhuvudet fanns tanken ”jag ska tillbaka till Stockholm. Jag ska fixa pengar och lösa skulderna.” I alla fall så fick jag tag i en champagneflaska som jag hade gett till min brorsa, när han tog studenten och den drack jag upp. Sen fick jag tag på morsans bankdosa och förde över pengar som jag spelade bort. När hon kom på mig så sa hon bara ”nu ringer vi socialen. Vi måste göra det här rätt.”
Allt gick väldigt fort. Jag var faktiskt helt ärlig och berättade som det var. Jag visste att det var spelet som var det stora problemet. Jag har aldrig fattat vilket gift det är. Att man inte kan sluta och att man inte kan ta ut pengarna när man vinner.
Det gick snabbt för dig att få hjälp?
Socialen var hur hjälpsamma som helst. Och jag har ändå alltid känt att myndigheter har skrämt mig. De har behandlat mina polare illa. Därför har jag trott att ”myndigheter är inte där för att hjälpa, utan de är där för att förstöra”. Men den inställningen har jag absolut ändrat, för de har hjälpt mig extremt mycket. De har ju till och med ringt till mig under tiden jag har varit här i behandling och frågat hur jag mår och sagt att de var stolta över mig. Det trodde jag inte, att de gjorde. Jag såg dem inte som människor, utan mera som datorer nästan. Byråkrater utan känslor.
Ja, sen var jag i behandling här i Linköping i 8 veckor.
De anhöriga – hur har de påverkats?
När det gäller tjejen, så är det nog så att hennes och min relation inte kommer att tas upp igen. Hon är inte bra för mig och jag är inte bra för henne.
Men jag tror att jag hade velat leva med henne om mitt liv hade sett annorlunda ut och jag inte hade spelat på den här nivån som jag har gjort. Vi var på sätt och vis gjorda för varandra och tyckte mycket om varandra. Det tog slut under tiden som jag har varit här i behandling och jag fick hjälp att ta mig igenom det. Idag är hon ett minne – ett bra minne. Men jag förstår att vi inte kan bygga på det. Alltför mycket är förstört på grund av mig och hur jag har levt. Jag skulle önskat, att hon hade kunnat se igenom mina lögner, men det kan man ju inte säga. Jag var så duktig på att ljuga.
Och mamma har alltid vetat att jag ljuger. Det är något som jag verkligen vet. Men på ett sätt har jag alltid varit ärlig mot henne. Men jag har ändå ljugit mycket. Ingen normal människa ringer den 26:e – dagen efter lön – och vill låna 1000 kr och gör det så många gånger för att chefen har glömt att sätta in lönen. Nej, det är inte trovärdigt när det gäller ett stort företag som arbetsgivare.
Pappa har varit rätt tom i bilden. Jag har pratat med honom någon gång ibland och han har förstått, att jag mått riktigt dåligt i många år.
Lillebrorsan – det gör ont, för jag känner att det är skadat idag. Det kommer att ta tid för mig att bygga upp relationen igen. Jag var nog en förebild för honom länge och sen har han sett hur jag bara har förstört genom mitt levnadssätt. Men jag har aldrig sagt till honom att jag har spelat. På de senaste tre åren har jag inte nämnt om vinster och förluster för någon. För att om jag har spelat dag ett och vunnit 30 000 och så spelar jag bort det och måste låna dag två – det blir en sån jäkla skam. Därför sa jag inget. Och det var ju det tjejen märkte också. Jag kunde säga att jag vunnit pengar och så kunde jag till exempel gå och köpa skor till henne. Det var väl jättebra. Sedan kom helgen och då måste jag be henne lägga ut pengar för jag hade spelat bort alltihop igen. Man lärde sig att det var bättre att ingenting berätta.
Mina övriga syskon, de har ju förstått att jag har mått dåligt. Speciellt under de senaste två åren.
Relationerna har egentligen varit åt helvete. Jag vet att min mamma har mått väldigt dåligt. Jag har läst en del sms-konversationer oss emellan nu i efterhand. Och där skrev jag att jag mådde dåligt och inte ville vara med längre. Det ville jag inte heller – men det är klart att hon har varit ledsen och orolig många gånger. Det gör riktigt ont att läsa det nu. Jag vet att då, när jag skrev de där sms-meddelandena, så tänkte jag inte att jag ville göra henne ledsen, men idag förstår jag ju vad det gjorde med henne. Och det gäller ju alla som står nära mig. Jag tänkte inte på, att jag skulle göra någon ledsen – men i dag förstår jag ju hur det har påverkat alla. Syskonen, mamma och pappa – alla. Polare och tjejen och även hennes mamma, som har varit som en extra mamma för mig.
Jag har haft bra relationer – men de har ju inte hindrat mitt spelande. För jag har alltid haft en fasad. Dessutom har umgänget varit ofokuserat – jag har bokat av middagar för att jag inte orkade låtsas vara glad och umgås. Jag mådde riktigt dåligt – jag satt hellre för mig själv. Men jag ”behövde spela” för annars kom alla jobbiga tankar.
Även om jag var med polare, så kunde jag spela … klicka lite utan att någon märkte och så klicka lite mer….
Och även på jobbet så spelade jag på mobilen. Men jag skötte mitt jobb – faktiskt väldigt bra. Jag kunde få förskott om det behövdes och då blev det ju alltid spel efter jobbet. Casino ibland – men det skönaste var att åka och köpa några ”paysafe-kort” och sen åka hem och spela. Spelet har alltid följt med en och det är det, som är så himla farligt. Det går inte att stänga in sig och tänka att här kan jag inte spela. Du kan göra det var som helst och det är det som är så jävla obehagligt. Det spelar ingen roll var du är! Du kan alltid spela!
Hur skulle du beskriva din självkänsla i allt det här?
Jag tyckte inte om mig själv. Jag har aldrig gjort det, utan jag har känt mig misslyckad. Jag jämförde mig med mina syskon och det verkade bara gå uppåt för dom och de var jämt så glada. Och när vi träffades i familjen så blev det så, att de skojade om mig – ”du har aldrig pengar”. ”Eller ska du låna pengar nu igen?” Så fort jag ringde eller var på besök, så fick jag sådana där ”småhack” på mig. De sa det ju med hjärtat – inte för att vara taskiga. Det var mer på skämt. Men det kändes riktigt hårt varenda gång de sa det. Jag tyckte aldrig om mig själv. Och det var det bästa med relationen till min tjej. Hon gav mig så jävla mycket styrka hela tiden. Allting hamnade på henne på ett sätt. För om inte hon var där, då var jag ingen. Hon gjorde så att jag var någon. Jag kanske var en rätt bra partner, även om jag ibland var rätt instabil. Arg och svartsjuk. Men det blev bättre på senare år.
Mitt liv har tidvis varit riktigt rörigt och då tyckte jag inte alls om mig själv. Satt ofta hemma hos mamma och pratade. Jag tyckte så jävla synd om mig själv. ”jag är så värdelös och ingenting går för mig. Mitt liv vänder sig alltid emot mig – det spelar ingen roll vad jag gör. ”. Det var verkligen så det kändes. Jag sa det inte för att få mer kramar eller så – nej, det var verkligen så det kändes. Men nu har jag ju fattat att livet går inte alltid emot dig, om du försöker leva rätt.
Mamma sa att ”gör rätt så kommer det att gå bättre”. Men jag gömde ju mycket för henne också. Jag hade velat ringa flera gånger när det var kaos och så där. Då fick jag en klapp på axeln ”det kommer att bli bättre! Efter regn kommer solsken”. Men jag berättade ju aldrig att jag spelade. Jag kunde säga att jag festade mycket och så där, men jag sa aldrig att spelet var så stor del. Och det var ju därför som deras klapp på axeln och snack om solsken inte hjälpte – för jag visste ju att ”nej, efter den 25:e så finns det inga pengar!” Då är det kris igen. Men hade jag berättat för någon hur det var, att jag spelade bort alla mina pengar, då hade man kanske kunnat få hjälp snabbare. Eller jag hade klarat mig bättre.
Tror du att du hade kunnat be om hjälp tidigare? Eller var du tvungen att hamna där under viadukten – nere på botten – innan det kunde bli en vändning?
Jag tror att jag skulle ha kunnat be om hjälp tidigare. Det är bara det, att man har sån jävla skam i kroppen. Man tänker varenda månad ”jag ska sluta spela när pengarna har tagit slut”. Man bestämmer, att NU ska jag sluta och så spärrar man sig från kontona. Men så kommer den 25:e och det hinner bara gå 20 minuter in på tolvslaget, så tänker man ”skit samma – jag prövar lite grand.”. För ofta har man skulder, så även om man planerar att man ska ha 8000 kvar efter att man har betalat allting, så tänker man att man måste ha lite mera. Och då är det kört. Då är man där igen.
Men jag ville egentligen ha hjälp tidigare. Det var en gång som jag var inne på att ansöka om vård. Jag fick avslag och då tänkte jag att ”okej – jag kan inte få hjälp, jag löser det själv.” Det var jobbigt. Jag minns, att vi skulle prova med att pengarna skulle gå till ett kort, som jag fått av mamma. Men jag vågade inte gå till min chef och säga att ”jag vill inte ha in pengarna på mitt konto längre, utan jag vill att det ska gå in på det här i stället.” Jag vågade inte för att jag kände sådan skam. ”Alla andra kan få in pengar på sitt konto, men inte jag”. Jag fattade ju att jag inte kunde ha pengar själv – det gick inte – men det värsta var skammen man kände. Man kände sig så jävla värdelös. Så ja, jag hade kunnat få hjälp tidigare, om jag hade sagt det till någon. Livet hade kunnat se mycket annorlunda ut nu, om jag varit mer öppen och berättat för 2-3 år sedan, när jag sökte första gången. Så mycket som jag kraschade nu senast – jag hade ingenting kvar. Jobb, bostad, kompisar, delar av familjen … de fanns inte kvar … Det var mamma och pappa och så några syskon som var kvar.
Hur har du upplevt att vara i behandling?
Jag var jättepositiv till att komma hit. En i personalen sa det också – han hade aldrig sett någon, som var så glad för att komma hit. Jag var riktigt positiv till miljöombytet – dels hade jag varit på Öland länge och dels var det roligt att komma till en lite större stad.
Det jag mest har förändrat är min syn på andra människor och mitt sätt att tänka. Jag hade räknat med, att jag skulle sluta spela men inte att det skulle förändra hela mitt sätt att se på livet. Och att man får må dåligt – det är helt okej att må dåligt – men man kan ändå hela tiden göra bra ifrån sig. Jag känner mig så stark – det hade jag inte heller räknat med, att jag skulle känna mig så sjukt stark. Jag hade inte insett, att det skulle vara så mycket lycka runt hela omgivningen. Att allt skulle bli så bra inne i en själv. Jag har t.ex. gått upp 11 kg – bara det säger rätt mycket. Jag fick rutiner. Så behandlingen har gjort mycket.
Innan så var min attityd till andra människor inte alltid så bra. Jamen, som med Niclas, han kom in och när jag såg honom första gången, så såg jag att vi kom från ”två helt olika världar”. Jag skulle aldrig ha trott, att vi två skulle kunna bli vänner. Det är så olikt det, som tidigare fanns på min världskarta. Lika barn leka bäst, trodde jag. Men så kom jag nära honom och vi blev vänner.
När jag gick in här så var det från ett annat liv med spel och idag så skäms jag över det jag gjort och det livet. Jag blir nästan irriterad på människor som säger att deras liv inte går att göra något åt, för jag vet att det går. Livet är inte över och det blir vad du gör det till. För mig har det blivit tydligt, att det sitter i ens hjärna och i ens inställning. Det är det jag fått med mig härifrån – att ta av mig den där masken, som visar mig som en som alltid är glad eller som tycker fel saker är häftigt. I stället behöver jag bara vara den jag är – bara vara glad och vara rädd om mig själv. Tidigare tyckte jag inte om mig själv, utan misshandlade min kropp och mitt psyke.
Idag tycker jag om mig själv. Men jag känner ändå någon form av misslyckande, men det är helt okej. Allt beror på vad jag gör med den där känslan nu – ska jag gå runt och tycka synd om mig själv eller ska jag prova på att ta revansch. Det är jag sjukt sugen på – att ta revansch! Att ta tillbaks mina år som jag har kastat bort. Jag vill ge min mamma, min pappa, min familj en trygghet genom att jag står på mina egna ben nu. Det känns jävligt stort.
Vad ska ha hänt då, om du ska känna att du fått revansch?
Jag är ifatt inom mig själv – men det behövs lite av de där konkreta grejerna: en bostad, ett jobb där jag trivs. Och idag känner jag att jag inte är långt därifrån. Jag är nära. Tiden måste få göra sitt. Men det är svårt att tänka så, för jag har varit van vid att vilja ha alla saker nu – på en gång – skulderna ska vara betalade, lägenheten fixad osv. Men så går det ju inte till. Nej, jag ska ta det sakta men säkert. Bygga upp det sakta och tryggt, för då kommer det att kännas bättre för mig och då har jag verkligen tagit revansch. Men jag kommer nog inte heller sluta sträva mot nya mål, även om jag kan vara nöjd. Jag har aldrig haft några mål i mitt liv. Aldrig. Jag har inte kunnat svara på frågan om vad jag haft för mål i livet. Men nu har jag ett mål – att må bra livet ut. Att göra saker som jag vill och kan göra, skaffa familj och allt det där. Jag är sjukt sugen på det. Lägenhet och jobb – det är konkret och något jag vill lyckas skaffa framöver.
Trodde du att du skulle sitta så här och fundera efter 8 veckor?
Nej det trodde jag absolut inte. Det känns som att jag är så lugn numera. Bara det att min sömn funkar bra och att jag äter regelbundet och att jag mår bra. Så har det ju inte alls varit de senaste 3-4 åren. Jag hade räknat med att jag skulle sluta spela, men inte med att jag skulle må så här bra. Egentligen har jag kanske aldrig mått bra utan har varit mer eller mindre nergången. Nu vet jag att om jag skulle börja må dåligt igen, så gäller det att andas djupt och börja fundera på allvar – vad har jag gjort? Har jag gjort något mot mig själv? Var kommer känslan ifrån? Man måste inse att det inte är ett misslyckande utan i stället se vad man kan lära sig något av. Kliv upp igen!
Jag har ju fått träffa många här som är äldre än jag och som har varit med om saker som gjort att måendet har gått ner – men det har vänt och de har kunnat ta sig upp igen och återfå sitt goda mående. Förut kände jag mig så sjukt gammal – jag är 26 år och har kastat bort mitt liv liksom. Men nu kan jag känna att jag har faktiskt hela livet framför mig. Det har hjälpt att träffa de här äldre, som gett mig rätt perspektiv. Det spelar inte något större roll när du tar tag i det – det är inte försent.
Vad ser du i framtiden nu då?
Jo jag ser att det kommer att bli bra. Men jag ser också att det inte kommer att vara så hela tiden. Inget liv är bara lycka, lycka, lycka ….
Jag vet nu att det är bättre att tillåta sig att må dåligt när det känns så, men att man ska försöka komma upp ur det så snabbt som möjligt igen. Jag ser att jag ska börja betala av min skuld till CSN, så att jag kan börja plugga igen och börja bygga upp ett liv och en karriär. Och jag tror idag på mig själv. Jag tror att jag kan välja att bli det, som intresserar mig även om det skulle vara exempelvis läkare. Förut hade jag inte den tron på mig själv, jag kände mig just inte kapabel till så mycket. Idag kan tro på mig själv. Ser jag bara till att leva livet rätt och vara snäll mot mig själv så kan det slå in – det som jag vill.
Vad blir ditt råd till den som är där du var och kanske läser den här texten?
Titta på dina anhöriga och hur de mår.
Och tänk på hur du själv mår. Man har ingenting att förlora – det är bara att våga komma hit. 8 veckor går fort – och dessutom, vad är det i jämförelse med hela ditt liv, då du kan få må bra?
Jag trodde att det här skulle bara vara en ”töntgrej”. Men det har varit de bästa veckorna i mitt liv. Det kommer alltid att ligga nära hjärtat.
Jag minns själv när jag läste intervjuer med vad människor hade sagt. Jag tänkte ”vad fan är det här för något”? Men nu inser jag att man ska våga ta hjälp och våga ta den här chansen om man får den.
Hur svårt är det att ta det steget?
Det är det svåraste steget att ta. Men jag tror att man ska försöka ta det, innan man har förlorat allt.
Tiden här- man kan ta hit sina nära och kära. Och det kan göra mycket. Så man ska inte försöka hitta saker att skylla på – flickvännen, jobbet, djur eller vad som helst. Inte komma med en massa undanflykter. Det är bara att ta sig iväg.
