Möte med Malin från Sörmland, som varit i behandling och nu kämpar med att hålla spelfriheten vid liv under året efter behandlingen.

Här följer en text som skildrar ett samtal där Malin (M) och hennes mamma (MM) funderar tillsammans kring frågan om vad som kan vara den pusselbit som fattas i Malins pussel. Det handlar om självkänsla och om att förstå varför man är som man är.

”Jag vill inte vara spelberoende – jag kan inte acceptera det.”

M:  När jag målade ”pusselgubben på väggen”, så var det bara för att illustrera känslan av att man måste få ihop allting. Det krävs att allt faller på plats liksom. Om det saknas något i livet – alltså en pusselbit fattas – så blir det svårt att hålla ihop sig själv.

Den röda pusselbiten – var kom den ifrån?

M: Jag tänkte att om alla bitarna faller på plats, då kommer färgen från den sista biten att sprida sig. Gubben kommer att få inte bara den röda färgen, utan alla färger.

Hur har det varit under tiden efter behandlingens 8 veckor?

M: Vi pratade ju om varför du spelar när vi åkte hit. Och du sa att det är en vana. Du är van att gå in i spelet. Du sa också att när du kom hem från behandlingen, så var du så arg. Att du hade en inneboende ilska. Du hade ändrat på en hel del när du var här och så kom du hem till detsamma som förut.

M: Ja, där stod det still. Jag tänkte nog så när jag åkte hem – ”nu räknar alla med att jag är frisk för att jag har varit i behandling. Nu blir det bra” Men så enkelt är det ju inte. Och då stängde jag av det direkt för att jag inte riktigt orkade kämpa på.

Det var mest mellan dig och din man, eller hur?

M: Barnen vet ju på sitt sätt. Jag kan ju säga till mina barn att jag är ledsen t.ex. Som förra måndagen då fick jag ett ”psykbryt” och så började jag gråta. Och då började min dotter gråta och sen började den andra dottern också gråta. De grät för att jag var ledsen. Så jag försökte förklara för dom, varför jag grät. Jag sa att jag ibland inte tycker om mig själv. Och jag är så rädd att jag ska smitta dom med det, att de inte ska förstå att jag ändå tycker om dom. ”Det blir jättejobbigt för mig, sa jag, för jag vill, att ni ska ha det bra.”

Men hade det här att du grät något med spelet att göra?

M:  Nja, snarare med att jag hade varit på ett ACA möte tidigare för att få stöd. (Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer)

M: Jag kände ju att jag höll på att tappa greppet. Där känns det ganska avslappnat och man jobbar med att acceptera sig själv. Och jag kände att jag inte hade gjort det och allt blev nog övermäktigt. Jag känner mig som om jag inte har vuxit upp. Jag har nog inte blivit riktigt vuxen och fått lära mig allt det där, som man ska lära sig.

Vet du, ett ord som du har använt mycket är ”kontroll”?

M: Jo, jag försöker att hålla kontrollen utåt. Men jag har ingen kontroll inåt och då blir det extra viktigt med kontroll utåt.

Vilka av bitarna i ditt liv känner du att du inte har kontroll över`?

M: Jag har väl inte kontroll över någonting kan jag tycka. Det är det som är problemet. Det blir bara en massa masker överallt – och så tappar jag bort mig själv. Jag kan ju inte ens stå inför mig själv som den jag är.  Jag accepterar inte mig själv som spelare. Det är där problemet är.

M: Vissa stunder kan jag acceptera det. När jag är spelfri t.ex. Men när jag spelar, så kan jag inte acceptera det. Och då slutar jag känna efter. Det som skulle kunna hända är, att jag bryter ihop och inte kan komma igen. Eller att alla ska gå kanske och lämna mig ensam. Det sa jag till min man igår – jag är rädd för att prata med honom för jag vet ju att han reagerar.

M: I vårt förhållande har vi det bara bra när jag är glad. Lite så kan jag uppfatta det och det enda sättet att få det att fungera är att låtsas att allt är bra, även om det inte är det. För jag kan inte berätta när något inte är bra, för då är det inte tryggt liksom.

Är relationen den stora pusselbiten som fattas tror du?

M: Jag är så fylld av skuld och skam också. Det spelar ingen roll hur mycket beröm jag får – hur intelligent eller hur bra folk säger, att jag är. Oavsett vad jag gör, så är det ändå aldrig bra nog. Då tänker jag bara – ”jamen de vet inte det här eller de känner inte mig på riktigt”. När jag fick bra betyg på studierna, så fick jag höra: ”Oh, jamen du är jättebra!”. Jag tyckte inte att jag hade gjort mitt bästa, så trots att jag var glad så kunde jag inte ta emot berömmet – för jag tyckte att de hade fel. Självkänslan är inte så bra med andra ord.

M: Det är en pusselbit. Men samtidigt, om jag låtsas utåt att den är bra så vet ju i alla fall ingen annan om, hur det verkligen är. Andra kan gå runt och tro att jag har en stabil självkänsla.

M: Och när jag får beröm så tänker jag ”de har fel”. ”Gud, vad konstigt att de upplever mig så, kan jag tänka. Ser de inget”. Ibland kan jag kanske känna, att det nog ändå är bra, men det blir ändå en inre konflikt av alltihop.

Vilken effekt har spelandet på ditt liv?

M: Spelandet förstör mycket. Spelandet är ändå en så stor del av min identitet, tror jag. Vem är jag utan? Det vet jag ju inte?

M: Och jag vågar inte ta reda på det – för jag kanske inte tycker om den personen. Lite så kan jag tänka. Fast jag tycker ju inte om den spelande personen heller – så det kanske är det hugget som stucket. Jag tänker som så, att jag måste acceptera – det är ju en del av problemet, att jag inte accepterar att jag är som jag är. Eller att jag agerar som jag gör. Det är nog därför jag stänger av mycket.

M: Just när det gäller spelandet har jag väldigt svårt att acceptera att jag hamnar där gång på gång. Och då blir det ju svårt att göra något åt det, eftersom jag inte ens accepterar att det är så.

Vad skulle kunna få dig att acceptera tror du?

M: Jag måste ju våga känna efter … men jag vet inte hur man gör riktigt.

Men har du kommit något närmare dina känslor?

M: Alltså jag har ju börjat grunna mer, men då blir det ju ännu mer jobbigt. Då blir det ännu mer att koppla bort sig ifrån. Och få kontroll över.

M: Jag kan ju inte ge några konkreta svar. Och så är jag så rädd …. Jag tänker alltid – ”jamen vad tycker de, att jag ska svara”, Jag kanske inte tänker så alltid men jag agerar så. ”Vad är rätt svar – neej, nu kanske jag svarar fel”. Jag vet att man inte ska tänka så – fast jag gör det ändå. Och så måste jag få bekräftat att det är rätt som jag tänker. Annars måste jag ändra sättet att tänka.

M: Eller vända och vrida på svaren – jag vill ju inte stöta mig heller. Det här är klurigt tycker jag.

M: Att prata om känslor och sådant. Det är inte så lätt tycker jag. Eller att prata om mina grundvärderingar.

Har du klart för dig vilka värderingar du har?

M: Jooo, på vissa plan. Jag är ju humanist och allt det där. Jag vill att alla ska ha samma rättigheter och jag blir jättearg när folk går på och säger ”Öööh, dom där jävla tiggarna …” Då går jag igång.  Men då är jag ju utanför mig själv ändå på något sätt. Då kan jag vara ganska modig för jag vet vad jag tycker.

M: Sedan när det gäller mig själv då, kan jag inte se samma sak, för jag vet inte vad jag tycker. Och jag agerar ofta tvärtemot. Det är klart att det handlar om den dåliga självkänslan. Jag gissar i alla fall att det är så.

MM: Fast det är också konstigt för när du var barn så kunde du ju visa prov på att veta vad du tyckte och agera utifrån det – jag tänker på när det var det där bråket i skolan, då du ingrep när två killar slogs. Du var med och drog isär dom.

M: Ja, fast det är ju också grundvärderingarna – man ska inte bråka, man ska vara snäll.

M: Jag tyckte att det var rätt att gå emellan när de där två killarna slogs. Det skulle jag väl göra på stan också om nån pucklade på sin fru exempelvis ….

MM: Ja, fast du ingrep ju utan att tänka på konsekvenserna.

M: Jo. men jag är snäll. När det gäller andra.  Fast ibland blir det tokigt. Men just det där tillfället kanske var lite modigt – men det var ju för att det var självklart i min värld.

Jamen du, varför är det då inte självklart för dig att vara modig och stå upp för dig själv och göra något åt spelandet?

M: Jamen det är lite svårt. Kanske – jo, det är lättare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv.

Det är ju många som inte vågar det heller.

M: Neej, och då blir jag arg och säger ifrån. Men jag tänker samtidigt ”men tänk så mycket fel jag gör”.

Jamen varför tänker du direkt så? Varför tänker du inte ”det här modet är en bra egenskap hos mig. Det är något jag kan vara stolt över.”

M: Nej, men det går inte hela varvet liksom. Det innefattar inte mig på något sätt. Jag går ju emot så mycket som jag själv står för när jag spelar. Inte vet jag varför? För att vara dum mot mig själv kanske. Eller för att jag inte är värd så mycket – för mig. Och då blir det ju tokigt. Då är det viktigare vad andra gör – för deras skull, inte för min skull.

Frågan är om inte den största pusselbiten är din egen självkänsla – din egen grund?

M: Ja, jag är lite bitter jag. Arg på något sätt.

Varför?

M: Jomen, för att jag aldrig blir bra. Alltså i min värld tar det dåliga över. Jag stirrar ju på det som är dåligt med mig och så hänger jag upp mig på det. Jag ser inte något annat. Jag vet inte varför. Jag har gjort det så länge, att jag kanske inte vet så mycket annat.

När började det då? Var ska du börja leta?

M: När jag var liten var det väl bra. Fast jag ville ju inte vara tjej. Det tyckte jag inte om. Men jag lekte med både pojkar och flickor – människor har jag alltid tyckt om. När jag började på fritis så sa jag inte vad jag hette för jag tyckte att det var pinsamt att heta Malin. Då åkte en av killarna hem och sa till sin pappa ”Vi har fått en ny pojke på fritis som inte vet vad han heter.” Ja, sen fick jag lov att avslöja att jag inte var pojke – det var jobbigt.  Jag sa väl egentligen varken eller men jag kunde inte säga vad jag hette, för då var det ju avslöjat. Då var jag sju år.

M: Jag var nog rätt bra på högstadiet. Det kunde jag nog tycka.

M: Sedan kan jag ju döma mig själv för att jag skolkade i gymnasiet. Hade jag inte gjort det så kunde det ha varit annorlunda. Men jag vet ju inte vad det berodde på.

M: Min känslighet har nog inte med mitt spelande att göra. Bara det att jag inte pratar om det. Jag vill inte belasta andra för jag vet att de blir ledsna och oroliga. Fast jag kan å andra sidan inte bryta spelandet. Jag vill inte ta i konsekvenserna. Jag vet vad det gör med er andra – jag vet att min man blir orolig, jag vet att mamma får ont i magen och att min syster definitivt får ont i magen. Henne kan jag absolut inte säga det till.

Fast det är ju ännu mer oroligt att inte veta.

M: Jo, det förstår jag rent logiskt. Om mina barn blir oroliga så vill jag, att de ska komma och säga det till mig. Jag vill ju inte att de ska gå runt själva med den oron.

Jamen vad skulle du säga om de sa samma sak till dig? ”Vi vill inget säga om vår oro för dig, för då blir du ledsen”?

M: Då skulle jag säga ”men det är strunt samma, för jag kommer att älska er ändå”.

Så varför litar du inte på att din familj kommer att älska dig, även om du berättar?

M: Jo men det kommer de säkert, men jag vill ändå inte ge det till dom liksom. Nääee, det blir inte bra. Då tappar jag ju kontrollen och då måste jag stå inför mig själv med erkännandet att det blivit så här. Och det vill jag inte.

Så egentligen kanske det svåra är att erkänna för dig själv?

M: Jo, det sa jag till min man igår faktiskt. För han sa ”jamen, ge mig alla pengar, jag tar hand om dom”. Jag sa, att det är jävligt svårt för mig, men jag måste erkänna för mig själv att det är så med spelet. Jag klarar inte av det. Och det är klart att det är svårt att acceptera – jag vill inte vara fel liksom. Eller trasig. Dysfunktionell – fast det är jag ändå. Om det bara är jag som känner till det, så är det väl okej på något sätt.

Har du kommit fram till vad den pusselsbit som fattas i gubben står för nu då`?

M: Ja, tillåtelse tror jag.

Tillåtelse till vad?                                                            

M: Acceptans och tillåtelse att läka på något sätt. Självacceptans. Självförtroende kan jag nog ha – men självkänslan är skör.

Självförtroende och mod, Malin – det har du.

MM: Ja, tänk på vad du sa till de där killarna i högstadiet, som mobbade dig. Det tog du tag i och det var modigt.

M: Nej, jag vet inte … de sa till mig ”Gud va ful du är … ja, då är vi två, svarade jag bara. ” Sedan var det inget mer med det.

Fast Malin det är inte många tjejer som vågar säga så på högstadiet.

M: Nej, jag vet att Martin sa till mig ” Shhh Malin, du får hålla på så där när du går i nian”.

”Va, sa jag, det var det fånigaste jag har hört.”

Alltså det är ju väldigt ambivalent. Vissa bitar finns där, men vissa andra bitar saknas.

Jag vill inte vara spelberoende – jag kan inte acceptera det.

MM: Fast jag kommer ihåg en annan sak nu. Det var när vi skulle gå på kvartssamtal i skolan. Och du hade en lärare som du inte tyckte kunde undervisa. Han kunde inte förklara så det gick att förstå. Och då frågade jag om du ville att vi skulle ta upp det på kvartssamtalet. Och då sa du att ”neej, det får ni absolut inte göra”. Sen hann vi bara innanför dörren så satte du själv igång och pratade om, att du inte förstod ett dugg när han undervisade. ”Har du inte någon bok jag kan få läsa i, sa du.”

MM: Nej, han hade undervisat på samma sätt i 27 år. Då sa Malin till honom, att det kanske var dags att ändra stil nu då. ”När min storasyster förklarar, så förstår jag minsann”. Vi höll väl masken, pappa och jag. Men vi skrattade tillsammans när vi kom hem.

Det verkar som om det är gymnasietiden, som du borde ta itu med att undersöka.

M: Jag skolkade bara. Och var deprimerad. Jag var bara glad när jag var med någon kille. Fast bara just då. Sen när jag kom hem, så ifrågasatte jag. ”är jag så jävla lycklig då”: Men just där och då kunde jag ju vara det.

M: Då hade jag sällskap med Pelle. Han hade ju kontrollbehov och ringde hela tiden. Ja, fast jag var nog ganska dum mot honom. Han var så himla tofflig. Han ville bara hålla handen hela tiden. En gång sa jag till honom ”det är inte jag som behöver en förlängd navelsträng.”.  Jag var inte snäll – jag blev dum. Och då tyckte jag inte om mig själv som blev så dum. Sen gjorde vi slut.

Om jag säger till dig att jag inte tror att det är spelberoendet som är problemet utan att det är symtomet – vad svarar du då?

M: Jomen, det tror jag också. Jag vill ha en orsak, jag måste förstå. Se sammanhanget. Det stör mig, att jag inte ser och förstår. Och eftersom jag är en smart tjej, så stör det ännu mer, att jag inte förstår. I stället för att ta tag i det så struntar jag i det. Det är lättare att stänga av åtminstone för tillfället. Jag slipper tänka på det.