Friheten utan spelet

Intervju med Tobias, 25-årig pengaspelare

Hur startade ditt spelande?

Jag vet inte riktigt vad som satte igång mitt spelande… det är svårt att säga. Jag tror det är någon kombination av rastlöshet, ADHD och dålig impulskontroll. Jag var lite vilsen i livet, så spelet blev en form av avkoppling tror jag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var.

I början tyckte jag att det var häftigt att vinna pengar så snabbt. Jag var väldigt ung när jag började, cirka 13 år. Jag behövde ju inte så mycket pengar då och jag hade knappt börjat använda mina egna pengar. Man får väl barnbidrag när man är 13 och av någon anledning tyckte jag, att det var jättehäftigt att vinna pengar så snabbt. Så var det ju det där, att det var roligt att sitta och trycka på Jack Vegas-maskinerna.

Spelade dina kompisar också?

Jag var själv i mitt spelande. Jag skämdes över det på ett sätt. Så jag berättade ingenting för kompisarna i skolan. Jag gick dit på rasterna och redan när jag gick i sjuan eller åttan, så satte jag sprätt på hela studiebidraget. Det kunde ske på en lunchrast!

Det var min bror som introducerade mig i spelet. Han och hans kompis höll på med Jack Vegas maskiner. Han är lite äldre än mig. Så jag var med och kollade på dem, innan jag satsade någonting själv. Det var väl också en liten anledning till att jag började, De var ju några som jag såg upp till. Min bror tog i alla fall med mig en gång. Jag hade ju inte mycket pengar så där direkt. Jag hade väl 20 eller 50 kronor i fickan. Så fick min bror mig, att satsa dom där pengarna Jag kommer så väl ihåg, att jag fick ångest för att stoppa i 50-lappen och den försvann ju rätt så fort. Jag kände direkt att ”fan vad idiotiskt”. Sen nästa gång jag spelade, så vet jag inte om jag tänkte, att jag skulle vinna tillbaka den där 50-lappen.

Men sen så vann jag! Jag tror jag vann rätt så snabbt. Det var kanske andra eller tredje gången. Det tyckte jag var skithäftigt, för då stoppade jag i en 20-lapp eller en 50-lapp och så vann jag 500! Då kommer jag ihåg, att jag tänkte ”fan, va lätt förtjänta pengar”. För då tror man ju att så här lätt är det, att vinna pengar varje gång. Så jag tänkte att det här måste jag ju fortsätta med! Man tror ju, att man har sån särskild tur.  Man inbillar sig, att man är duktig på det. Man fattar ju inte … man fattar inte hur det går till. Men varför skulle jag inte spela? Det här är ju ett skitbra sätt att tjäna pengar på, tänkte jag. Sen så gick det nog rätt så snabbt.

Jag började ju som sagt spela när jag var 13 år, då spelade jag bort alla mina barnbidrag och studiebidrag. Så fortsatte det ända upp till gymnasiet. Alla mina pengar, de rök på spelet. Sen så började jag tjäna egna pengar och det var ju samma sak då. Det har alltid varit samma sak alltsedan jag var 13. Jag har spelat bort allt! Skillnaden när jag började jobba var, att det blev större summor som försvann i spelet.

Märkte du själv att det eskalerade med ditt spelande?

Jag tror nog, att jag kände direkt att spelet hade eskalerat. Inte första gången kanske, men efter ett par gånger. Jag kände att jag spelade bort allt. Jag tänkte ”va fan, det här är ju inte normal”. Jag kommer ihåg att jag skämdes. Jag berättade inte för någon vad som hände.

Men jag hade ju vänner, skolan och hockeyn. Så jag var väl fortfarande ganska så social. Sen gick jag ut gymnasiet och då jobbade jag i ett par månader – kanske ett halvår. Då började jag att låna lite och att dra på mig skulder. Det blev så nästan direkt när jag fick jobb. Det startade med lån inom familjen. Morsan började förstå att det var något som var fel. Jag hade aldrig några pengar, så jag fick låna lite grann av henne. Så då hade jag en liten skuld till morsan. Den var på 10 000 ungefär. Sen kom jag fram till, att jag skulle dra till Norge för att jobba.

Hur gick det med spelandet när du kom till Norge?

Jag åkte dit för att kunna betala av de där skulderna. Det var ju svårt att få jobb i Sverige precis då under finanskrisen. Jag tjänade ju ännu mera pengar, men jag brände allting. Jag tror inte jag betalade tillbaka skulden, utan det bara byggdes på mer skulder, för jag gjorde en massa dumma saker.

Jag hade svenskt telefonabonnemang i Norge, så det kom ju räkningar som kom hem till morsan. De var på kanske 5000 i månaden. Jag kommer ihåg att hon försökte förklara för mig och skällde på mig! ”Va håller du på med?  Du måste ju skaffa ett norskt mobilnummer!”

Men redan då så tror jag att spelet hade fått en så stor roll i mitt liv, att jag inte orkade fixa annat. Jag tog mig inte den tiden, att ordna sådana praktiska saker som räkningar och ett telefonkort. För mig handlade det bara om spel.

Har du någon tanke om varför det blev så att spelet tog över ditt liv?

Jag var nog i en liten livskris. Hela mitt liv hade ju gått ut på ishockey. Jag gick på ett hockey-gymnasium och hade nog ingen tanke på att jag skulle jobba på ett vanligt jobb. Utan det var bara hockeyn som gällde. Jag skulle ju bli proffs. Men sen då när jag gick på det där hockeygymnasiet, så gjorde jag några dumma grejer, när jag var full. Jag körde rattfull och så fick gymnasiet reda på det och då blev jag utsparkad därifrån. Det kan nog ha varit en början på, att det gick riktigt åt helvete med spelet. Jag tänkte att ”fan, det sket sig med hockeyn så nu måste jag åka till Norge och jobba som en vanlig människa.” Jag hade aldrig tänkt att jag skulle leva som en ”normal Svensson”. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle ha ett vanligt arbete eller så. Nej det var självklart, att jag skulle spela hockey. Jag umgicks bara med hockeyspelare, som redan hade det ungefär, som jag tänkte mig att det skulle bli.

Finns det något annat som kan ha påverkat dig till att spela så mycket?

Jag tror att tillgängligheten till spelet idag, har haft en stor påverkan också. Det är ju livsfarligt, att det är så lätt att sätta in pengar. Så länge man håller sig till Jack Vegas så känns det ju som, att det håller sig till några tusenlappar.  Man sätter sig inte och spelar bort 20 000 på ett par timmar på Jack Vegas. Det går ju inte. Men när man börjar sätta in pengar på nätet, då ökar risken att förlora större summor. Jag kunde sätta in hela lönen direkt.

Jag kommer ihåg att när jag bodde i Norge, så skulle jag åka hem till morsan. Då hade jag precis fått lön. Jag hade kanske fått 20 000 eller så. Planen var att åka hem och så skulle jag ge morsan pengar för att betala av skulder. Det återstod en timme, som jag skulle vänta på tågstationen. Då lyckades jag få tag i ett internet café och så brände jag hela lönen… 20 000 på en timme. Sen ljög jag ihop någonting när jag kom hem om att jag hade glömt internetdosan eller nåt sånt. Jag lovade att jag skulle fixa det, när jag kom tillbaka till Norge. Det blev inte så!

Påverkades dina relationer av ditt spelande?

Det har påverkat mina relationer väldigt mycket. Det har kommit fram nu efteråt, att de har varit jätteoroliga för mig, mina föräldrar och mina bröder. De har ju förstått, att det har varit kaos. Jag tror, att de har förstått att det har handlat om spel, men de har liksom inte vetat vad de skulle göra. Jag har ju stängt av på något sätt.  Morsan till exempel har försökt, att ta upp mitt spelande och sagt att jag är beroende. Då blev jag förbannad och slog igen dörren eller slog sönder lägenheten. Jag var aggressiv. Jag kan tänka mig att de har varit rädda för mig. De vågade sig inte riktigt på att säga nåt, för de visste att jag bara blev förbannad.

Hur var kontakten med dina kompisar då?

Spelandet påverkade dem också. Jag har inte orkat umgås med mina kompisar. Jag har aldrig prioriterat att gå ut o ta en fika på stan t.ex. Då har jag hellre suttit vid Jack Vegas eller spelat casino på nätet. Jag har nog förlorat många kompisar på grund av spelandet. Det var nära  i slutet, innan jag kom till Game Over, att jag förlorade familjen också. De orkade inte med mig längre. Farsan sa i stort sett upp kontakten med mig eller han sa ”jag skiter i dig nu” och mina bröder sa ungefär likadant. Morsan sa också att ”nu skiter jag i dig”.  Det var hemskt!

Men som tur var, så tog morsan tag i det och hjälpte mig med allt. Hon förstod till slut att mitt beroende var så pass starkt och att jag inte riktigt rådde för det – eller det gör man ju – men hon förstod väl till slut att jag inte kunde hjälpa mig själv. Så hon hjälpte mig att komma till Game Over. Hon hjälpte mig också med några samtal i Norge, så att jag fick prata med en psykolog där.

Hade du någon flickvän under den här tiden?

Jag träffade en ny tjej i Norge och det blev också en stor anledning till att allt vände. Jag hade haft en tjej tidigare, när jag bodde i Norge. Men när hon åkte utomlands, så träffade jag den nya tjejen, som verkligen ställde krav på mig. ”Du måste in på behandling annars lämnar jag dig”, sa hon. Det var ju påtryckningar ifrån familjen och den nya tjejen, som gjorde att jag tog tag i det. Det var viktigt att hon stannade kvar.

I början av behandlingen så tror jag att jag gjorde det mycket för familjen och tjejens skull. Jag tänkte att ”ja jag får väl åka dit och visa att jag försöker och att jag bryr mig”.

Men jag tänkte nog inte att behandlingen skulle göra, att jag inte skulle spela mer. Jag gick ju och köpte en trisslott på tågstationen på väg till Game Over. Det var sista chansen lite grann. Jag tyckte väl att jag kunde köpa en ”sista” trisslott.

Hade du samma känsla genom hela behandlingen – att du gjorde det för de andras skull och inte för din egen?

Det vände någonstans, när jag genom alla dessa övningar, som man fick, förstod vilket skit-liv jag hade levt. Jag förstod också hur mycket mitt spelande hade påverkat familjen. De kom på besök till Game Over. Då satt morsan och grät bredvid mig och jag förstod hur mycket mitt spel hade påverkat henne och de andra. Även hur mycket jag har påverkat mig själv, för det hade jag ju inte tänkt på heller, när jag var inne i spelet. Då malde man ju bara på, utan att tänka så mycket. Så det kom väl till en vändning där, när familjen blev riktigt inblandad och jag fick höra hur de tänkte. Jag hade liksom inga mer alternativ. Jag var tvungen att sluta med spelet, annars så skulle jag inte ha någon flickvän och jag skulle inte ha någon familj kvar. Det var bara ”sluta spela” som gällde.

Efter det så känner jag att jag är mycket närmare min familj. Det var en sån hård stämning på något sätt innan. Det var en ”hockey-familj” och man skulle inte visa några känslor, utan man skulle vara hård och bita ihop. Sen så blev det skillnad. Jag hade aldrig kramat min far eller pratat känslor med honom innan, men helt plötsligt så … både jag och han öppnade oss och kunde prata lite känslor. Det var ju skit-ovant i början, men det var jättebra. Verkligen! Så jag har kommit närmare min familj.

Hur är ditt liv nu efter behandlingen?

Jag har varit spelfri i ett år och mitt liv ser väldigt bra ut. Jag har inte en enda skuld kvar. Jag har jobb. Jag har ett stabilt förhållande och bra kontakt med familjen. Jag funderar på en utbildning till behandlingsassistent. Så allting flyter på. Det är en riktigt stor vändning. En riktigt stor skillnad mot hur jag har levt förut. Det var ett riktigt ”skit-liv” jag levde.

Men nu känns allting bara väldigt bra. Jag är stolt över mig själv och min tjej är stolt över mig och min familj är stolta över mig. Men jag måste ju alltid vara lite på min vakt. Jag tror inte riktigt jag kan slappna av ännu. Jag måste ha ”det tänket” fortfarande att jag är eller har varit spelberoende. Det är lätt att det blir för mycket med allt, om jag hittar ett mobilspel till exempel eller vad som helst, så är det ett slags beroendebeteende kvar liksom. Sen så tänker jag på spel ibland, men då lyckas jag få bort de där tankarna. Det går inte för långt liksom.

Jag tror att jag har varit lite rastlös många gånger. Så jag har känt som att ”fan nu måste det hända saker.” Jag har svårt att ta det lugnt. Jag vill gärna att det händer nåt och jag har svårt att sitta still. Lite kick-sökare är jag ju fortfarande. Men det kanske jag kan fortsätta att vara. Bara jag har kontroll på det.  Sen har jag ett intresse av fiske och jakt, som jag får lite kickar av. Naturen är viktig för mig! Där blir jag lugn och så får jag någon slags frihet. Frihet är viktigt.