Var inte rädd – det är inte farligt att be om hjälp! Och skäms för fan inte!

Hur började ditt spelande?

Det började med att jag spelade poker på nätet – aldrig live. Jack Vegas maskiner och andra spel har jag förstås provat på, men jag skäms när andra ser mig. Jag vill inte att någon ska titta, när jag håller på. Jag vill vara för mig själv, för då slipper jag skämmas. På det sättet blev casino på nätet mitt sätt att spela – det var ju perfekt.

Hur hittade du casinosidan som du fastnade för?

Jag tror att jag såg reklamen på en pokersida – jag upptäckte det i vilket fall som helst på nätet. Det gick jävligt snabbt att fastna för det spelet, kan jag säga.

Hur snabbt?

Jag tror faktiskt att det är samma grej som med heroin, du fastnar direkt. Det går snabbare än med poker. Det tycker i alla fall jag. Man sitter där vid datorn för sig själv och kan trycka snabbt, snabbt, snabbt ….

Jag har förstås vunnit också – ganska mycket pengar av och till. Vid de tillfällena tänkte jag inte på hur många insättningar och spel, jag egentligen hade gjort. Jag mindes inte, utan trodde att jag totalt sett hade gått med vinst. Jag kanske satt och spelade en hel dag och så vann jag … och i den stunden ville jag inte spela mer. Jag satte in vinst-pengarna och tänkte, att jag hade vunnit stort. Men egentligen var det ingen vinst – för sammantaget var förlusten mycket större. Känslan säger en i den stunden, att man får en storvinst och då ser man inte, att det försvunnit pengar hela tiden.

Var det någon i din omgivning som reagerade i början?

Nej, jag fick just inga reaktioner från omgivningen till en början.

Jag vet inte riktigt – men förmodligen märkte de vad som pågick, fast jag ville inte ta till mig det. Jo förresten, mamma och mina syskon märkte och så min exman förstås. Men honom spelade jag ut … han hade sina problem och jag utnyttjade det.

Jag hittade sätt att kunna spela vidare , inte så att jag hade kunnat sälja mig själv. Det finns ju människor som går så långt också, det vet jag. Det är bl.a.det jag menar, när jag jämför spelandet med heroin. Begäret är så himla starkt, att du kan ljuga så mycket. Det finns inga gränser för vilka lögner du kan hitta på för att få spela. Det kan leda till kriminalitet också, för att begäret är så starkt. Usch vad hemskt när jag tänker på det nu. Det driver en till nästan vad som helst.

Det som är farligt med casinot är, att det finns inget stopp. Du tänker att du ska låta 1000 kr vara kvar på ditt konto, men du kommer inte att hålla fast vid det. Pengarna kommer att försvinna oavsett hur många gånger du intalar dig själv att nej, nej, nej … jag lämnar pengar kvar på kontot så att jag kan handla  sedan. Det spelar ingen roll, för du kommer att spela tills det blir noll. Du kan spela bort 20 000 och sedan få lov att låna 20 kr för att kunna köpa en liter mjölk. Man tappar känslan för pengarna. Spelet har sådan makt över en. I den stunden tror man inte att det går att styra sig själv bort från spelandet. Men det vet jag ju nu, att det faktiskt gör!

Tror du att du förändrades som person av det liv du levde som spelare?

Jo, lögnerna och att det fanns mindre pengar, påverkade mig och andra runt omkring. Och så påverkades förstås mitt humör. Det blir ju inte detsamma. Antingen blir du mer förbannad eller också blir du mer ledsen. Och så får du ångest över, att du har spelat bort så mycket. Resultatet blir att du måste låna pengar hela tiden.

Har du förlorat vänner på grund av ditt spelande tror du?

Nej jag har inte det. Det är inte så många, som har vetat om det här, trots att jag har spelat i många år. Jag har lyckats dölja det så bra och berättade för mina närmaste vänner först när jag hade kommit hit till behandlingshemmet. Jag har inte lånat av mina vänner mer än någon enstaka gång. Och då har jag inte berättat vad pengarna skulle användas till.  Vännerna trodde på mina lögner. De hade ju inte någon anledning att misstänka något annat, eftersom jag höll uppe min fasad så bra.

Det var i stället mamma och mina syskon, som jag lånade pengar av.

Har du kommit fram till vad din orsak har varit – varför du fastnat i ett spelberoende?

Jo, tack vare er har jag ju kommit fram till huvudorsaken. Men jag tror egentligen att det är många olika saker, som samverkat och det handlar både om dåtid och nutid. Saker som hänt mig när jag barn och saker som har hänt nu och som jag inte har kunnat hantera.

I mitt fall var det så, att jag tyckte synd om mig själv. Men det behöver inte vara så, att något har hänt, som ger en mycket ångest. Man kanske spelar ändå – men jag tror ändå, att för de flesta är det något särskilt, som är orsak. Sedan spelar förstås ekonomi och skulder en stor roll för de flesta spelare.

För mig började det egentligen med bulimi. Det fick jag i 14 årsåldern och det varade i några år. Jag fick hjälp och gick i behandling och terapi, men jag bytte egentligen beroende och så började jag spela i stället. Jag hittade ett annat sätt, att lindra ångesten. I stället för att spy, så spelade jag. Och det var väl bättre, för det syntes ju inte på samma sätt. Men jag hade ju behövt hitta orsaken till varför jag hade en ångest, som behövde dämpas. I stället spelade jag.

Sedan när jag väl tagit itu med orsaken, så började jag må mycket bättre. Det var nog det bästa jag har gjort, att jag tog tag i det.

Varför fastnade du för casino på nätet?

Jo, det är så lättillgängligt, går snabbt och man kan vara anonym och hålla på i sin ensamhet. Ingen behöver få veta.

Om du tänker på spelet – hur viktigt är det vilken av sidorna man är på`?

Man fastnar nog för ett spel och det beror oftast på, att man har vunnit ganska stora summor där. Då tror man, att man har mer tur där och då blir det lättare, att bara köra på det spelet.

Det var spelet i sig, som fångade in mig – det spelade ingen roll vilket bolag det var. Men sen däremot så tror jag att jag tänkte att jag inte ville spela med mitt bank-kort utan med trustly, för det går ju snabbt när du för över pengar. Ibland så tänkte jag, att om jag vinner så går det snabbare att få tillbaka  – annars tar det tre bankdagar innan pengarna når fram. Och då kan man avbryta uttagen och spela bort pengarna i stället.

De är jävligt smarta de här sidorna och de gör allt för att hålla en  kvar.

Påverkades du mycket av reklam tror du?

Jag gjorde det tidigare – men inte nu längre. Jag tror att det handlar mycket om vilket sinnestillstånd jag är i själv. Mår jag bra, så blir jag inte påverkad. Då struntar jag i det. Men om jag är nedstämd eller har ångest och kanske inte ens har tänkt på spel och så får jag se att det då kommer reklam, då kan det trigga igång mig.

Reklamen påverkar nog många. Det ser så roligt ut och det utlovas att man kan vinna mycket … men jag säger ”Prova inte – för då är det kört!”

Vinner du så blir det ännu värre. Du måste förstå, att det är slumpen som gör det. Du kommer inte att vinna hem en storvinst. Och vinner du, så kommer du troligtvis, att spela bort största delen av pengarna. Så hur mycket du än vinner, så kommer du att ligga back ändå. Folk kan bli jätteglada för att de har vunnit en halv miljon kronor . Men sen frågar man – vad har du gjort med pengarna? Ääääh … dom är borta. Begäret att spela har varit för starkt.

Så mitt bästa råd är faktiskt ”Prova inte!”. Jag tycker att det är som att prova heroin – och det skulle du nog aldrig göra – men det här är lika farligt. Du spelar bort familj, hem, pengar, jobb, dig själv ….. Man kan inte bli räddad hela tiden. Det kan förstöra hela ditt liv på samma sätt som droger gör.

Hur nära tror du att du var den totala katastrofen?

Jag var nog ganska nära. Men min mamma gick in och räddade mig. På sätt och vis kan jag önska, att hon inte hade gjort det , för jag nådde nog inte den riktiga botten. Visst, jag nådde djupt ner – men ändå inte riktigt … om hon inte hade betalat hyresskulderna, så hade det nog känts ännu mer för jävligt. Hon och familjen blev ju medberoende. Det är klart, att de tänkte på barnbarnen och på mig – ” ni måste ju ha mat på bordet , ni måste ha någonstans att bo”.  Fast hon undrade förstås i början – ”du har ju en bra ekonomi , vad gör du med alla pengarna”. Jag har ju alltid jobbat, men det hjälpte ju inte när pengarna försvann på spel.

Jag själv tycker att spelmissbruk är det värsta missbruket för att det går så snabbt. Det kan leda till, att du inte vill leva längre  …  Människor tar faktiskt livet av sig på grund av det här. Jag ville själv ta livet av mig, för att jag inte orkade längre. Det kan bli så om man inte får den hjälp, som man behöver.   Det kan också vara så, att man inte vågar be om hjälp?

Tror du att det är svårare, att be om hjälp när det gäller spelmissbruk?

Oh, ja – jag tror att det är svårare, att komma med ett spelmissbruk än ett narkotikamissbruk. Skammen är större, tror jag. Det är inte lika accepterat som andra missbruk, därför att du fysiskt sett inte kan se,  hur sjuk den människan är. På en spelare ser du det inte på utsidan. Vi kan se hur friska och fräscha ut som helst och vi har en så stark fasad. Det gör det svårare för andra att upptäcka och hantera. Och det gör ju också, att ingen riktigt vet hur många vi är. Jag är övertygad om att vi spelare är många fler än vad som är känt.

Har du råkat ut för att spelbolagen har försökt ”hålla dig kvar”?

Jo, det har jag absolut märkt av. De försöker håller dig kvar genom att skänka gratisspin, bonuspengar och erbjudanden av olika slag. Men det är ju bara för att de vill ha dina pengar. Allt för att få in mer och mer och mer. Men jag tar bort mailen jag får. Jag vill inte ens läsa vad de skickar för erbjudanden.

Hur tycker du, att det har det varit, att genomgå behandling på Game Over?

När jag kom hit, så var jag så nervös och jag kände mig så ensam! Det blir ju så för man är i sin ensamhet, när man spelar. Då tänker man inte på att andra människor är i samma sits, så jag var jättenervös. Och jätterädd för att komma hit. Men det släppte ganska fort. Det släppte när jag fick träffa Er – det betydde jättemycket den första gången när jag kom hit och hälsade på bara. Och rädslan försvann ganska direkt. Alla vi, som sitter här, är ju i samma båt. Det kanske är av olika anledningar, men problematiken är densamma. Man kan identifiera sig med varandra och man har en sådan förståelse. Det betyder så mycket. Det är skillnad mellan att sitta och prata med någon som bara lyssnar och att prata med någon som förstår. Det senare är något helt annat.

Men som sagt, jag var nervös och på väg att ändra dig. Det var ett tillfälle innan jag kom så långt, att jag kom på besök, då jag faktiskt bröt ihop. Det var hemma hos en kompis och jag minns att det kändes som att ”jag pallar inte mer”. Jag vill inte leva längre. Jag hade försökt att göra slut på det tidigare en gång med hjälp av tabletter. Nu kom känslan tillbaka, att  ”nu går det inte mer”. Men jag googlade på nätet och hittade Game Over. Det blev så för jag kände, att jag inte skulle orka länge till och jag skulle inte klara ut det på egen hand.

Jag vågade inte berätta det för min mamma. Utan det gjorde min kompis.

De flesta är nog nervösa inför att komma hit, för man vet inte vad man har att förvänta sig. Man vet inte hur det kommer att vara, hur det ser ut, vad det är för människor där, hur behandlingen går till – man blir rädd, för det okända. Och så skämdes man så fruktansvärt. I alla fall gjorde jag det.

Men det är ju inte så – man behöver inte skämmas.

Vad tror du, att vi kan göra för att underlätta för den, som ska våga ta steget och komma hit till oss?

Om jag utgår från mig själv så tror jag att det är viktigt, att säga till den som hör av sig att ”du är inte ensam”. Det är inte bara du i hela världen som har det så här eller mår på det här viset. Det finns många fler som känner likadant – annars hade det inte behövt finnas något Game Over.

Fast i det läget tänker man ju inte rationellt och då kan det vara bra att få höra ”kom och hälsa på oss, vi kan prata en stund ”. Men det är viktigt att man   ändå får känna att man kan ta det i sin egen takt och  att man inte behöver skämmas. Det finns hopp och man kan faktiskt må bättre.

Det är svårt att tro på det i början – att man kan få må bättre. Jag vet att jag tänkte så när jag satt och lyssnade på Stuffa som pratade om ångest – ”Du din jävel, vad begriper du om hur jag mår!”. Mitt mående och hur jag har det – det trodde jag inte att någon kunde förstå. Han tog bl.a. upp det här med att släppa taget om saker – då tänkte jag ”aldrig i helvete – du vet inte vad du snackar om” . Jag blev ju förbannad en gång. Men egentligen så är det ju så, att vad man än har varit med om i livet – med handen på hjärtat – man kan släppa taget. Och förlåta och gå vidare. Det går! Det som är bra med det här stället är att man får den drivkraften till att faktiskt göra det. Ni är väldigt bra på att lyssna men också på att ge oss styrkan, att kunna möta problemet och ta itu med det. Jag hade aldrig gjort det någon annanstans. Jag hade aldrig kunnat göra de avsluten som jag har gjort här någon annanstans. Det hade aldrig existerat tror jag. I stället hade jag förmodligen mått lika dåligt fortfarande.

Tror du att risken hade funnits, att du skulle övergå till något annat? Eller hade du fortsatt att spela?

Fortsatt att spela hade jag definitivt gjort. Men hade jag mått ännu sämre, så hade jag förmodligen tagit livet av mig. Eller kanske hade jag bytt beroende en gång till. Då tror jag att det hade blivit droger. Om du väl en gång har fått medicin för ångest, så är det lättare. Du vill få något, som får dig att bli avstängt snabbt. Spel åstadkommer ju det. Du blir avstängd i din bubbla. Och det går jävligt fort . Det är så sjukt, vilken makt spelet får över en.

Det finns liksom inget slut om man inte tar tag i vad det är som ligger under det. Varför spelar jag ? Varför är kraften så stark för mig? Vad finns det som jag behöver lära mig att ta itu med. Tar du inte itu med så blir du heller aldrig fri!

Hur ser dina drömmar inför framtiden ut?

Jag är positiv. Ändå kommer jag att ta en dag i taget, så länge det går. Och inte stressa för mycket. Jag ska inte ha för många bollar i luften. Men jag ser ljust på min framtid och jag vet att jag kan ha ett bra liv. Jag ser mig och mina barn, men jag ser just inga hinder. Som väl är inte heller några ekonomiska problem om jag inte spelar. Det är klart att jag har skulder, som jag måste ta itu med, men allting får ta sin tid. Det pressar mig inte tillbaka till spelet , för då vet jag ju att det kommer att bli ännu mer skulder.

Det känns nästan som att jag andas en ny luft. Luften har varit giftig i så många år och nu när jag mår bättre så är det frisk luft jag andas. Sen är det klart att jag kan hamna i situationer som leder till återfall. Men det viktiga är ju hur du gör då för att inte hamna i samma skit igen. Det viktigaste är att vara öppen och prata om det med rätt personer. Man måste ha så ”mycket klartänk” som möjligt. Och så komma ihåg att spelsuget släpper.

Hur ser du på att det är blandad grupp i vår behandling? Både män och kvinnor är välkomna och deltar i vår gruppterapi och våra aktiviteter.

Jag tror inte, att det ska vara bara kvinnor eller bara män. Det hjälper en att vara i en blandad grupp. Dels i fall du lever tillsammans med en partner, så är det ju så, att det kan vara bra att få hjälp för att förstå den andre. Diskussionerna blir mer mångsidiga och synpunkterna blir från olika håll. Nej, jag ser inte någon nackdel med, att det är blandat. Tvärtom.

Jag tänkte inte så mycket på det själv innan. För mig var det så viktigt att få komma hit. Men jag kan tänka mig att det sitter tjejer, som tänker att de skulle vilja komma till en kvinnogrupp, för att bättre kunna relatera till varandra och för att få större förståelse. Men jag vill nog säga, att det är inte så. Man får förståelsen, eftersom man har samma känslor och situationer oavsett om man är man eller kvinna. Det är mer positivt – vi kan ge varandra verktyg och synpunkter som är till nytta åt båda håll.

Jag trodde aldrig att jag skulle sitta och prata känslor och öppna mig i en grupp. Men det gick mycket lättare än jag hade trott.  För jag kände mig så hemma , jag var inte ensam. Det bara kom av sig självt. Så har jag inte tänkt tidigare  – till exempel när jag behandlades för bulimin – ” du ska gå i gruppterapi”, sa de till mig.  ”Aldrig i livet , kommer aldrig på fråga – jag sätter mig inte i en grupp.” Men här gick det bra att prata känslor och det var skönt att se, att även killar kunde visa så mycket känslor. På något sätt så tror man inte det, när man lever med sin partner. Det är nyttigt, att möta så blandat med människor – det har funkat så bra, även om vi är så olika på alla sätt till det yttre och till vår bakgrund.

Om du till sist ska ge ett råd till den, som läser det här och kanske är i den sits som du var i för ett år sedan – vad säger du då?

Var inte rädd!

Det är inte farligt att be om hjälp. Och skäms för fan inte!

Du är inte ensam och om du tar steget och ringer samtalet hit, så kan det vara det som räddar dig. Ta kontakt, även om det kanske är ett litet problem än så länge, men du känner att du är på väg åt fel håll. Du tänker ”jag kanske kan hantera det” – men du kommer inte att kunna det. Du kan klara det ett år, två år, tre år …… men det kommer  att komma ifatt dig och då kan det bli ännu värre. Du kommer, att må dåligt hela tiden dessutom. Så ta tag i det nu!

Och skäms inte!